Kalas helg med ryggläge!
Så har våran förstfödde fyllt 3 år, och i helgen hade vi ett underbart kalas med våra nära och kära. Min fina vän Madde, Venlas älskade Gudmor var som tradition här redan kvällen innan och styrde upp inför kalaset. Venla och hon har inte träffats på 6-7 månader, och vi trodde alla att hon glömt Madde lite granna, men det var som vanligt kärlek vid första kastet, kramar och massa lek och bus där inte mamma och lillebror fick närvara. Nejdå, här stänger vi in oss i Venlas rum <3 Hon är så stor tussan.
Jag har sedan länge haft ont i kroppen, det kom efter Venlas födelse. Och för ett par månader sen fick jag diagnosen fibromyalgi, det är en ganska vanlig led och muskelsjukdom. Men bara för att den är vanlig är den inte mindre smärtsam. De utreder vidare domningarna jag får i armarna vid minsta påfrestning, det räcker med att Tassu lägger sitt lilla duniga huvud på min arm så stendör den. Jag är just nu inne i ett skov och läkaren kommer fortsätta utreda om eventuell reumatism. Jag går i smärtskola och ska där under 8 veckor lära mig att leva med smärtan.. LÄRA MIG?? Jag får varenda jäkla dag förhandla med mig själv... Huruvida jag kan göra ditten å datten, har jag tid att vara sängliggandes ett par dagar efter städning eller en shoppingtur? Jag drar mig ofta för att göra saker och tar mest ut mig på bus med barnen, hålla ordning i hemmet och fel sorts träning. Shoppingturer, nattliv och fika på stan i obekväma stolar drar jag mig för. Många behandlar mig som om jag vore handikappad, andra tycker bara jag är töntig, inget som sögs högt, men jag märker. Skulle det vara mer synd om mig om jag lindade ett stort bandage över huvudet eller benet? Ingen ser, och det som inte syns finns inte, och det är så jävla orättvist. Det har gått utför bara under sommaren tills nu, och det finns ingenting som hjälper, i resten av mitt liv. Efter 3 dagar med skov känns det som att ligga inför döden, på riktigt. Jag känner mig så sjuk och jag äts upp inifrån med en hud som håller på att stelna av kylan. Ibland behöver man bara få vara arg å bitter å spy ut skiten på tangenterna. Jag är inte ledsen, jag är bara förtvivlat arg, och när jag inte ligger dessa dagar så är jag arg på familjen och de som kommer för nära mig, DET gör mig ledsen.
Kalaset var i alla fall jättefint och jag har varit på benen några timmar idag och försökt sova bort resten. Dagligen tänker jag att det här är någonting övergående. Ska jag ställa in mig på att jag ska ha det såhär till jag går i graven så kommer inte livet fungera.
Jag ska försöka få ner våran Kreta resa här framöver, allt som har dokumenterats från Venlas födelse tills idag ska bindas ihop så småningom. Det viktigaste. Och den resan är den viktigaste i mitt liv, den jobbigaste men mest lärorika, att få vara i en helt annan miljö, tillsammans, bara vi, Vår familj, det är viktigt.
Barnen blir större och större, Venla känns mer självständig, och Samuel har passerat "frustrations skrik tiden"! Vi insåg det igår hur lugna de faktiskt har varit. Dessa dagar är det jag som fört liv i huset, men även det ska väl avta =)
Nu ska jag bädda ner mig i ullkläderna, blunda och föreställa mig ett varmt bubbelbad! Natti natti <3
Mamma, fru, barn och människa!
Det känns så tokigt att bloggen är uppstartad när Venla föddes, att Samuel inte finns med när den designades. Men kanske gudmor Madde kan ordna saken =)
Många gånger i livet har jag blivit illa behandlat, precis som ni! Jag har alltid varit snäll, hunsat efter och varit alla till lags. Jag säger aldrig nej och jag visar aldrig min besvikelse. Jag hade många vänner och få ovänner... Allt pga MIG!
Nästan 27 ÅR har det tagit för mig att inse.... Inse att IDAG ska det bli skillnad... Jag tänker sluta bita ihop när jag känner mig besviken, tänker sluta ta order och bli slavad som en jävla hund! Och jag vänder dig ryggen om det inte passar! Ikväll är en speciell kväll. Jag tar farväl av mitt gamla jag och tar ett steg fram och ser världen med andra ögon. För jag är så jävla less att ständigt vara alla till lags. Är det därför jag är så snäll, därför jag hade många vänner, för att kunna utnyttjas precis närsomhelst... Jag har sållat och sållat och vet nu vad som är viktigast. I skolan var det jobbigt, jag tog mig inte för och var därför ganska ensam sånär som 2-3 vänner. Men det räckte!
Att sen föda barn i vecka 26 gjorde mig till en kändis bland alla vänner (och ovänner), trots att ni inte existerade i mitt liv längre, och inte jag i erat! Alla ville "ha mig"... Där satte jag min första tydliga gräns... Många vänner har kommit, andra har gått eller helt enkelt blivit avvisade, för jag klarade inte av er! Det finns energitjuvar, många umgicks jag med, nu har jag bara 1 eller max 2 kvar att slå ihjäl, sen bör livet flyta vidare igen. Idag var jag någons slav, mer än någonsin, där och då var det ok, trots fula ord när ingen hörde på.. Det var först när jag kom hem jag insåg vilken jävla tönt jag är...
Här går jag med glas i foten och småhaltar, armen i bandage och helt slut efter 2 fysiskt sönderarbetade dagar, slut i både kropp och själ. Ändå protesterar jag inte.
"-EMMA, gör DET, NU! Jag står här och tittar på sålänge fast det finns så pass mkt att göra så jag skulle kunna hjälpa till"
"-eeh, ja chefen"...
Sen ett halvår tillbaka har jag träffat en av de mest ärliga personer jag känner. En person som kan dra de mest groteska skämten och som nästan dagligen påmint mig om vilken tönt jag är. Har egentligen alltid tänkt att det var på skoj, det var det nog också, skoj, men baserat på verkligheten. Tack för en termins lydnadskurs, vi får se om den lyckats!
På tisdag "kommer jag ut ur garderoben"... Synd att det är så länge kvar, tänk om jag viker mig innan dess? Eller att jag får så ont i min sjuka kropp så jag blir ledsen. Blir jag ledsen så är jag som ett barn... Håll tummar å tår för mig nu. Fixar jag det en gång, en gång jag vet att jag kommer få skäll för att jag tycker som jag tycker, då kommer jag fixa det för alltid sen.
Vila kroppen nu och hålla mig i schack!!! Kul att blogga igen föresten, det var några år sen sist. Kul att du tittade in, förhoppningsvis blir det mer framöver, livet handlar om tid, lust och prioriteringar. Just nu har jag fullt sjå att förhandla med mig själv om livet och allt runtom.
Natti natti <3
Kris i hjärtat!
Jag hade lovat mig själv att aldrig blogga när det är kris i livet, jag har hållt det länge, men nu är det sån kris så jag redan skrivit sönder de kontakter jag tilldelats, och jag vill inte mailbomba de kontakter jag nu har fått. Att gå på samtal 1 gång i veckan känns bortkastat, ge mig 7 dagar istället!
För det mesta är livet solskensvackert, men inte idag. För första gången sen Samuel föddes så har Markus idag börjat jobba, och Venla är sin första dag på dagis ENSAM! Och jag är hemma själv med Samuel, det är tur att vi har varandra så jag slapp sitta alldeles ensam. Just idag är mitt hjärta så trasigt, och jag har inga problem att berätta det för hela världen.
Idag skulle jag vilja vara 2 år och bli vaggad i någons famn, bli överöst med kramar och kärlek. Det enda som håller mig relativt lugn är Samuel och att få skriva skriva skriva, de håller i bästa fall panikångest attackerna borta.
Hösten är här, och klumpen i magen hänger efter som en jobbig följeslagare, vill bara spotta ut och vara lika lycklig som min sprudlande dotter. Hon smittar så lätt av sig! Jag vet inte om det är dagisstarten som får mig att må såhär, det kanske var för tidigt ändå? Det är svårt. Det är ju inte försent att dra oss tillbaka och ha Venla hemma sålänge jag har Samuel hemma, men hon älskar ju verkligen förskolan, och jag älskar att se henne så glad! Vi får låta tiden gå lite till så får jag känna efter sen igen!
Nu tänker jag krypa ner brevid Samuel ett tag! På återseende!
Glad ledsen glad!
Glad? Ledsen? Upp och ner och är väldigt less!
I skrivande stund, GLAD!!! Men vågar liksom aldrig bli för glad, för jag blir bara besviken ändå. Sur över att jag aldrig får/hinner/kan blogga när jag känner att jag behöver.. Det hjälpte mig efter förra förlossningen, säkerligen även nu..
Det som är det absolut bästa av allt är att Venla börjar söka sig tillbaka till mig igen <3 Älskade snorpan! Trodde jag förlorat henne helt, men jag har kämpat och älskat och lekt så mycket jag kan och orkar, och resultatet ser fint ut.. Klart hon är besviken på sin mamma som inte orkade så mycket under graviditeten, hon var mest med farmor och farfar då eftersom jag var sjukskriven och ganska dålig.. Sen kom Samuel som jag ammar titt som tätt, och när han inte ammades så var jag så deprimerad och ledsen.. Det är inte lätt att vara liten.
Jag är ju mycket piggare, dock ej helt återställd, men tillräckligt för att fixa vardagen, och till och med ha roligt mellan varven, allt tack vare mina älskade barn!
Igår kväll var en sån kväll som jag mådde otroligt dåligt, jag pratade med Markus och grät, jag trodde jag ville separera utan att ha någon som helst grund till det.. Det är hormonerna som talar, idag har jag varit kär och lycklig, och mina barn lyfter upp mig på små ludna moln <3
Hoppas känslan av ikväll består! Har som sagt inte tid att skriva, men hoppas snart att jag kan titta in och skriva en roman!
Kram
I skrivande stund, GLAD!!! Men vågar liksom aldrig bli för glad, för jag blir bara besviken ändå. Sur över att jag aldrig får/hinner/kan blogga när jag känner att jag behöver.. Det hjälpte mig efter förra förlossningen, säkerligen även nu..
Det som är det absolut bästa av allt är att Venla börjar söka sig tillbaka till mig igen <3 Älskade snorpan! Trodde jag förlorat henne helt, men jag har kämpat och älskat och lekt så mycket jag kan och orkar, och resultatet ser fint ut.. Klart hon är besviken på sin mamma som inte orkade så mycket under graviditeten, hon var mest med farmor och farfar då eftersom jag var sjukskriven och ganska dålig.. Sen kom Samuel som jag ammar titt som tätt, och när han inte ammades så var jag så deprimerad och ledsen.. Det är inte lätt att vara liten.
Jag är ju mycket piggare, dock ej helt återställd, men tillräckligt för att fixa vardagen, och till och med ha roligt mellan varven, allt tack vare mina älskade barn!
Igår kväll var en sån kväll som jag mådde otroligt dåligt, jag pratade med Markus och grät, jag trodde jag ville separera utan att ha någon som helst grund till det.. Det är hormonerna som talar, idag har jag varit kär och lycklig, och mina barn lyfter upp mig på små ludna moln <3
Hoppas känslan av ikväll består! Har som sagt inte tid att skriva, men hoppas snart att jag kan titta in och skriva en roman!
Kram
Samuel
Välkommen till jordelivet våran älskade lilla Samuel Jag led ju som jag tidigare skrivit av Hepatos under graviditeten, hade gallsyrehalter i blodet som var allt annat än ok, hade en topphalt på 180 och det får inte överstiga 10. Månaderna gick och värdena gick upp och ner, höll sig nere med medicinering rejält länge, men tillslut i graviditetsvecka 36+2 hade värdena börjat stiga massor igen, blev inlagd och igångsatt samma dag. Morgonen efter, den 10 juli klockan 08.32 kom han, med fart. Älskade älskade Samuel, ljuset i livet, våra barn, vårat allt! Nu börjas det igen, tjatet om denna kärlek som är så villkorslös och stor!
3 omtumlande lyckliga timmar hann vi vara på förlossningen, vi skulle precis till att få rullas ner på BB med prinsen när barnmorskan drar honom ur mina armar, då ser jag, han var svart, hjärtat slog hårt och andningen på mig väldigt snabb.. De tog honom till akutrum dit en läkare från neonatalen kom.. Hans saturation låg på 62% och han behövde syrgas! Vi blev inskrivna på Neo med honom under 20 dagar, dock var vi bara "inneboende" i 8 dagar. De 8 längsta dagarna i hela mitt liv, saknade Venla så jag grät mig igenom dagarna..
Ett par dagar efter förlossningen fick jag kramper i magen, rejäla kramper, och blödningen blev jätte märklig, betedde sig märkligt. BB påväg kom till mig på neonatalen och skickade mig vidare upp på gyn. Där och då gjordes ett ultraljud som visade att jag hade hinnor och moderkaksrester kvar i livmodern, så jag opererades natten efter..
När jag vaknade ur narkosen så vaknade jag olycklig, riktigt ledsen, jag vaknade utanför min egen kropp och trodde att jag kanske skulle dö! Det var en panikångest attack!
Har nu utretts och fått en diagnos, förlossningsdepression.. Jag har varken velat skriva eller prata om detta, men en natt fick jag nog och insåg att jag inte fixar det här på egen hand.. Det var jätte illa, och de enda små ljusglimtar i livet var barnen, Jag grät mig igenom de 2 kommande veckorna efter operationen, dag och natt! Markus fick dra ett tungt last. Jag vet inte varför det blev så, och min tanke är att alla utanför som inte känner mig skulle tro att jag ska skada mina barn eller inte sköta om dom ordentligt, men så är inte fallet.. Jag säger vad jag fixar och inte fixar.. Samuel fick fort börja flasktränas för jag inte fixade att amma honom.. Men nu är det ordning i stugan igen. Har fått en behovsmedicin för panikångest attackerna, den sista attacken visste jag inte ens om jag kunde överleva, men det gjorde jag, tack vare min ilska..
Idag går allt åt rätt håll, jag går på kontinuerliga samtal, har min behovsmedicin, samt en mer påläst och förstående make. Och mycket även tack vare mig själv, att jag inte stänger omgivningen utanför.. Nu återstår endast att bygga upp självkänslan igen, ända upp där den var innan jag blev sjuk under graviditeten, och det fixar jag!
Ikväll dunsade Venla med ansiktet före i golvet =( Jag blev skräckslagen när jag såg allt blod, det pulserade ur munnen på henne, och jag var övertygad om att varenda tand skulle sitta lös, men tror att tänderna klarade sig. En spricka i läppen däremot, en rejäl sådan, och läppbandet under överläppen gick av helt och hållet.. Det värsta var att det kanske var mitt fel. Vi lekte, och jag placeade min lilla tjej i en gammal "låg" öppen micki trä dockvagn och drog runt henne. Lattjo tyckte Venla som bara fnissade. Sen fick hon för sig att gå och dansa istället, jag passar på att ta rätt på disken när jag hör hur det smäller, och där låg hon, på sidan av vagnen som jag hade lärt henne att man kunde sitta i =0( Dumma mig! Älskade unge... 1177 sa att de inte syr läppbanden, men vi får däremot pallra oss till tandläkaren imorgon med henne
Men nu säger huvudet ifrån här, fått tagit spasmofen för gallstensanfall, ska äntligen få operera bort gallblåsan nu inom 3 månader! Blir skönt att slippa eländet, framförallt att slippa dessa berusande mediciner...
Bjuder på lite bilder i OORDNING, men alla från det att vår Samuel kom till världen <3
Må gott alla, hoppas på att blogga liiite oftare! KRAM
3 omtumlande lyckliga timmar hann vi vara på förlossningen, vi skulle precis till att få rullas ner på BB med prinsen när barnmorskan drar honom ur mina armar, då ser jag, han var svart, hjärtat slog hårt och andningen på mig väldigt snabb.. De tog honom till akutrum dit en läkare från neonatalen kom.. Hans saturation låg på 62% och han behövde syrgas! Vi blev inskrivna på Neo med honom under 20 dagar, dock var vi bara "inneboende" i 8 dagar. De 8 längsta dagarna i hela mitt liv, saknade Venla så jag grät mig igenom dagarna..
Ett par dagar efter förlossningen fick jag kramper i magen, rejäla kramper, och blödningen blev jätte märklig, betedde sig märkligt. BB påväg kom till mig på neonatalen och skickade mig vidare upp på gyn. Där och då gjordes ett ultraljud som visade att jag hade hinnor och moderkaksrester kvar i livmodern, så jag opererades natten efter..
När jag vaknade ur narkosen så vaknade jag olycklig, riktigt ledsen, jag vaknade utanför min egen kropp och trodde att jag kanske skulle dö! Det var en panikångest attack!
Har nu utretts och fått en diagnos, förlossningsdepression.. Jag har varken velat skriva eller prata om detta, men en natt fick jag nog och insåg att jag inte fixar det här på egen hand.. Det var jätte illa, och de enda små ljusglimtar i livet var barnen, Jag grät mig igenom de 2 kommande veckorna efter operationen, dag och natt! Markus fick dra ett tungt last. Jag vet inte varför det blev så, och min tanke är att alla utanför som inte känner mig skulle tro att jag ska skada mina barn eller inte sköta om dom ordentligt, men så är inte fallet.. Jag säger vad jag fixar och inte fixar.. Samuel fick fort börja flasktränas för jag inte fixade att amma honom.. Men nu är det ordning i stugan igen. Har fått en behovsmedicin för panikångest attackerna, den sista attacken visste jag inte ens om jag kunde överleva, men det gjorde jag, tack vare min ilska..
Idag går allt åt rätt håll, jag går på kontinuerliga samtal, har min behovsmedicin, samt en mer påläst och förstående make. Och mycket även tack vare mig själv, att jag inte stänger omgivningen utanför.. Nu återstår endast att bygga upp självkänslan igen, ända upp där den var innan jag blev sjuk under graviditeten, och det fixar jag!
Ikväll dunsade Venla med ansiktet före i golvet =( Jag blev skräckslagen när jag såg allt blod, det pulserade ur munnen på henne, och jag var övertygad om att varenda tand skulle sitta lös, men tror att tänderna klarade sig. En spricka i läppen däremot, en rejäl sådan, och läppbandet under överläppen gick av helt och hållet.. Det värsta var att det kanske var mitt fel. Vi lekte, och jag placeade min lilla tjej i en gammal "låg" öppen micki trä dockvagn och drog runt henne. Lattjo tyckte Venla som bara fnissade. Sen fick hon för sig att gå och dansa istället, jag passar på att ta rätt på disken när jag hör hur det smäller, och där låg hon, på sidan av vagnen som jag hade lärt henne att man kunde sitta i =0( Dumma mig! Älskade unge... 1177 sa att de inte syr läppbanden, men vi får däremot pallra oss till tandläkaren imorgon med henne
Men nu säger huvudet ifrån här, fått tagit spasmofen för gallstensanfall, ska äntligen få operera bort gallblåsan nu inom 3 månader! Blir skönt att slippa eländet, framförallt att slippa dessa berusande mediciner...
Bjuder på lite bilder i OORDNING, men alla från det att vår Samuel kom till världen <3
Må gott alla, hoppas på att blogga liiite oftare! KRAM
Pytteliten
Hej fina blogg!
Det var ett tag sen jag uppdaterade, igen....
Veckorna går och vi har på lördag hunnit gå 31 fulla veckor, så gammal som vår älskade tjej var då vi gifte oss 2010, det känns som igår, ändå som att flera generationer har hunnit passera. Men jag är stolt över mig själv, och inte minst över Markus som får ett tungt last just nu när jag mår så dåligt..
I graviditetsvecka 22 åkte jag och lämnade blodprover pga att jag klagade mycket över klåda i handflator och fotsulor.. Redan dagen efter ringde de upp från bedömningsmottagningen på Akademiska med smärtsamma besked, "Du har HEPATOS"... Jag hade läst lite om detta, och det första jag kunde tänka var, vår prins kommer kvävas till döds..
Halter som ej bör överstiga 10 i gallsyror låg då på 180, jag mådde jätte dåligt, fick full medicinering av både ursofalk och tavegyl, och det hjälpte i några veckor.
I lördags bröt jag ihop, likaså i söndags, måndags, tisdags, onsdags och i torsdags. Idag är det fredan och ingen förbättring har skett. Värdena hade igår återigen ökat från 7 till 60. Det kryper och smärtar i hela kroppen, känner mig jätte febrig och slut, jag gråter mig igenom dagarna eller lånar någons badkar och badar KALLT! Kalla fotbad och kylklampar har också blivit viktiga i mitt liv. Jag känner mig destruktiv mot mina fötter och händer, tar till vad som helst när kliattackerna kommer, saxar, knivarm nycklar och river tills blodet rinner, sen gör det ont!
Vi ska in i veckan igen för nya prover, har värdena gått upp då får utplockning av liten prins övervägas. Ok att barnet går i första hand, så har jag känt hela tiden, men nu fixar jag inte mer. Jag har ett hjärta här hemma att ta hand om också, två föressten, eller till och med tre! Det känns så viktigt att jag fungerar när Venla utvecklas som hon gör nu, jag vill vara med, jag vill orka, men det går bara inte, och då bryter jag ihop för det istället..
Så fort graviditeten är över kommer både jag och barnet må bra, vi kan fungera som en familj igen, och jag längtar som bara den <3
Jag vill för övrigt tipsa om världens bästa prematursida där det både finns community och webbshop till de allra minsta <3
http://www.pytteliten.net/sv/
Tack Emmt för det toppenjobb du gör med denna sidan!
Det var ett tag sen jag uppdaterade, igen....
Veckorna går och vi har på lördag hunnit gå 31 fulla veckor, så gammal som vår älskade tjej var då vi gifte oss 2010, det känns som igår, ändå som att flera generationer har hunnit passera. Men jag är stolt över mig själv, och inte minst över Markus som får ett tungt last just nu när jag mår så dåligt..
I graviditetsvecka 22 åkte jag och lämnade blodprover pga att jag klagade mycket över klåda i handflator och fotsulor.. Redan dagen efter ringde de upp från bedömningsmottagningen på Akademiska med smärtsamma besked, "Du har HEPATOS"... Jag hade läst lite om detta, och det första jag kunde tänka var, vår prins kommer kvävas till döds..
Halter som ej bör överstiga 10 i gallsyror låg då på 180, jag mådde jätte dåligt, fick full medicinering av både ursofalk och tavegyl, och det hjälpte i några veckor.
I lördags bröt jag ihop, likaså i söndags, måndags, tisdags, onsdags och i torsdags. Idag är det fredan och ingen förbättring har skett. Värdena hade igår återigen ökat från 7 till 60. Det kryper och smärtar i hela kroppen, känner mig jätte febrig och slut, jag gråter mig igenom dagarna eller lånar någons badkar och badar KALLT! Kalla fotbad och kylklampar har också blivit viktiga i mitt liv. Jag känner mig destruktiv mot mina fötter och händer, tar till vad som helst när kliattackerna kommer, saxar, knivarm nycklar och river tills blodet rinner, sen gör det ont!
Vi ska in i veckan igen för nya prover, har värdena gått upp då får utplockning av liten prins övervägas. Ok att barnet går i första hand, så har jag känt hela tiden, men nu fixar jag inte mer. Jag har ett hjärta här hemma att ta hand om också, två föressten, eller till och med tre! Det känns så viktigt att jag fungerar när Venla utvecklas som hon gör nu, jag vill vara med, jag vill orka, men det går bara inte, och då bryter jag ihop för det istället..
Så fort graviditeten är över kommer både jag och barnet må bra, vi kan fungera som en familj igen, och jag längtar som bara den <3
Jag vill för övrigt tipsa om världens bästa prematursida där det både finns community och webbshop till de allra minsta <3
http://www.pytteliten.net/sv/
Tack Emmt för det toppenjobb du gör med denna sidan!
Blogguppehåll!
Hej mina fina läsare...
Får nästan lite ont i magen av att se att ni alla hänger er kvar, trots en bloggtorka torrare än öken. Det är ju snart 6 månader sen jag skrev nåt här sist, men jag har så mycket viktigare saker för mig, tex familjen, och när jag faktiskt har egentid så pysslar jag gärna, eller träffar vännerna.. Dessutom har datorn nästan blivit ett minne blott sen jag fick min Xperia mobil för länge sen =) Det mest pinsamma var att jag hade glömt bort lösenordet till bloggen till och med, så jag fick gott fixa ett nytt =)
Det har ju hänt otroligt mycket senaste halvåret, så mycket att jag varken har tid eller lust att tänka efter, jag tar det som det kommer helt enkelt!
Venla ska bli storasyster i sommar, till en liten prins <3 Vi är oerhört glada och tacksamma som återigen ska få ansvaret att få sköta om en liten, dock hoppas jag inte han tänker bli lika liten som Venla. Jag hade en trasslig start på denna graviditet, och det är trassligt än, men inte lika kritiskt eftersom vi snart stiger in i vecka 22, ju närmre vecka 26 jag kommer, dessto lugnare känner jag mig. Det är första delmålet att klara av, allt utöver är bonus. I graviditetens början hade jag mycket sammandragningar, och för någon månad sen fick jag (precis som med Venla) urinvägsinfektion, och man kunde se en viss påverkan av livmodertappen. Sammanlagt 8 veckor har jag varit liggande, varav 1 månad var konstant! Fruktansvärt jobbigt.
I november fick vi veta att jag hade en 3 centimeters stor gallsten som tryckte mot levern och ger mig höga levervärden, men varken jag eller läkaren var särskilt bekymrad.
För 2 helger sen vaknade jag mitt i natten och hade tappat andan av smärta, Markus mamma kom till Venla, och Markus körde mig till akuten i Uppsala, behöver jag säga att det gick fort? Jag kröp runt utan bälte, till slut blev smärtan för hård och min kropp sa ifrån, jag svimmade! Jag fick spruta och morfintablett och fick på morgonkvisten åka hem till skatten <3
Sådär har det pågått nu ett tag, och jag har nu dessa morfintabletter hemma som jag endast får ta i Akuta fall, jag tar de inte ens då, det krävs att jag igger på gränsen till att tuppa av, då tar jag dessa! Tänker så på lillprinsen i magen! Inget får hända honom. Nu står läkarna i valet å kvalet om de trots allt ska operera, för efter vecka 25 får jag inte ta tabletterna ens i akuta fall med tanke på barnet, och i värsta fall får de då akut operera om jag får svår kramp, och de vill man undvika... Så remiss är skickad till kirurgen nu!
Annars mår jag bra i graviditeten, jag är så glad att våran lilla familj snart är hel, komplett.. Lillkillen blir sist ut <3 Sen vill vi varken utsätta mig eller fler barn för graviditeter, trots det hade vi gärna velat ha 3 små godingar, men ju äldre Venla blir, dessto mer känner jag hur bra det räcker med 2, och Tassu förståss!
Våran älskade morfar gick bort här för några veckor sen nu, han är väldigt saknad, han var en sån fin människa. I hela mitt liv har jag velat se ett RIKTIGT norrsken, jag har bara sett en skymt av nåt som liknar norrsken. Men samma kväll som min morfar begravdes blev himlen grön över vårat hus, det var norrsken, på riktigt, ringar, vågor, det riktigt dansade för oss. Så fantastiskt, och jag är alldeles övertygad om att det var morfars sista hälsning till mig <3
Venla har både hunnit fylla 1 okorrigerad och korrigerad ålder, hon är en stor flicka nu, jätte duktig tjej, och vi märker ingenting av att hon skulle vara en extrem prematur, inte annat än på hennes lilla storlek, hon är otroligt liten, men det gör ingenting alls för våran del =) Hon håller nästan på att lära sig gå nu, hon springer med gåvagnen, går längst möbler och hinner riva halva huset medans jag gör ett tappert försök att borsta håret, kissa, laga mat eller vad det nu kan vara! Riktigt frisk med andra ord =) Jag är så stolt över henne, att hon valde att kämpa där hon låg, och hon kämpar än, varje dag. Och snart ska hon få bli världens bästa storasyster också, det kommer att bli jobb åt oss på övertid. Men först ska vi en tur till Junibacken i maj, mer än så varken törs eller får jag göra.
Venla opererade ju föressten hjärtat i Göteborg veckan innan sin födelsedag i oktober också, det gick superbra, hon stod på alla 4 när vi kom till uppvaket och lekte <3 Sen dess är både kroppstemperaturen och konditionen helt förbättrad, tack vården <3 Vi kommer aldrig att kunna tacka sveriges vård nog för allt de gjort för vår lilla tjej.
I december var vi ju också på bröllopsresan ni gav till oss, Jukkasjärvi ocu Kiruna. Tyvär var det brist på snö även norrut, så Icehotel var under uppbyggnad =( I övrigt hade jag och Markus en fantastisk kväll för oss själva på hundspann med varm dryck, smörgås och varandras sällskap. Dock inget norrsken, men vad gör väl det? Jag älskar honom så otroligt mycket att jag skulle kunna leva både utan el och vatten i hans sällskap <3
I skrivande stund ligger lillhjärtat och flämtar och sover, igår hade hon en febertopp på 40,6, idag något lägre. Dagarna går åt till att få i henne vätska med sprutor, samt piggelin och febernedsättande.. Emellanåt orkar hon busa med "vovvov" som hon säger själv..
Nu tänkte jag ta tillfället i akt att fixa in tvätten där den ska vara, men först får ni någon bild av Venla. det var ju ett tag sen sist =)
Kram till er
Venla 1 år 28 oktober 2011
November 2011
December 2011 med pappa, och tröjan som berättade för alla att hon ska bli storasyster <3
Januari 2012
Februari 2012
Mars 2012
Mars 2012
Mars 2012
Får nästan lite ont i magen av att se att ni alla hänger er kvar, trots en bloggtorka torrare än öken. Det är ju snart 6 månader sen jag skrev nåt här sist, men jag har så mycket viktigare saker för mig, tex familjen, och när jag faktiskt har egentid så pysslar jag gärna, eller träffar vännerna.. Dessutom har datorn nästan blivit ett minne blott sen jag fick min Xperia mobil för länge sen =) Det mest pinsamma var att jag hade glömt bort lösenordet till bloggen till och med, så jag fick gott fixa ett nytt =)
Det har ju hänt otroligt mycket senaste halvåret, så mycket att jag varken har tid eller lust att tänka efter, jag tar det som det kommer helt enkelt!
Venla ska bli storasyster i sommar, till en liten prins <3 Vi är oerhört glada och tacksamma som återigen ska få ansvaret att få sköta om en liten, dock hoppas jag inte han tänker bli lika liten som Venla. Jag hade en trasslig start på denna graviditet, och det är trassligt än, men inte lika kritiskt eftersom vi snart stiger in i vecka 22, ju närmre vecka 26 jag kommer, dessto lugnare känner jag mig. Det är första delmålet att klara av, allt utöver är bonus. I graviditetens början hade jag mycket sammandragningar, och för någon månad sen fick jag (precis som med Venla) urinvägsinfektion, och man kunde se en viss påverkan av livmodertappen. Sammanlagt 8 veckor har jag varit liggande, varav 1 månad var konstant! Fruktansvärt jobbigt.
I november fick vi veta att jag hade en 3 centimeters stor gallsten som tryckte mot levern och ger mig höga levervärden, men varken jag eller läkaren var särskilt bekymrad.
För 2 helger sen vaknade jag mitt i natten och hade tappat andan av smärta, Markus mamma kom till Venla, och Markus körde mig till akuten i Uppsala, behöver jag säga att det gick fort? Jag kröp runt utan bälte, till slut blev smärtan för hård och min kropp sa ifrån, jag svimmade! Jag fick spruta och morfintablett och fick på morgonkvisten åka hem till skatten <3
Sådär har det pågått nu ett tag, och jag har nu dessa morfintabletter hemma som jag endast får ta i Akuta fall, jag tar de inte ens då, det krävs att jag igger på gränsen till att tuppa av, då tar jag dessa! Tänker så på lillprinsen i magen! Inget får hända honom. Nu står läkarna i valet å kvalet om de trots allt ska operera, för efter vecka 25 får jag inte ta tabletterna ens i akuta fall med tanke på barnet, och i värsta fall får de då akut operera om jag får svår kramp, och de vill man undvika... Så remiss är skickad till kirurgen nu!
Annars mår jag bra i graviditeten, jag är så glad att våran lilla familj snart är hel, komplett.. Lillkillen blir sist ut <3 Sen vill vi varken utsätta mig eller fler barn för graviditeter, trots det hade vi gärna velat ha 3 små godingar, men ju äldre Venla blir, dessto mer känner jag hur bra det räcker med 2, och Tassu förståss!
Våran älskade morfar gick bort här för några veckor sen nu, han är väldigt saknad, han var en sån fin människa. I hela mitt liv har jag velat se ett RIKTIGT norrsken, jag har bara sett en skymt av nåt som liknar norrsken. Men samma kväll som min morfar begravdes blev himlen grön över vårat hus, det var norrsken, på riktigt, ringar, vågor, det riktigt dansade för oss. Så fantastiskt, och jag är alldeles övertygad om att det var morfars sista hälsning till mig <3
Venla har både hunnit fylla 1 okorrigerad och korrigerad ålder, hon är en stor flicka nu, jätte duktig tjej, och vi märker ingenting av att hon skulle vara en extrem prematur, inte annat än på hennes lilla storlek, hon är otroligt liten, men det gör ingenting alls för våran del =) Hon håller nästan på att lära sig gå nu, hon springer med gåvagnen, går längst möbler och hinner riva halva huset medans jag gör ett tappert försök att borsta håret, kissa, laga mat eller vad det nu kan vara! Riktigt frisk med andra ord =) Jag är så stolt över henne, att hon valde att kämpa där hon låg, och hon kämpar än, varje dag. Och snart ska hon få bli världens bästa storasyster också, det kommer att bli jobb åt oss på övertid. Men först ska vi en tur till Junibacken i maj, mer än så varken törs eller får jag göra.
Venla opererade ju föressten hjärtat i Göteborg veckan innan sin födelsedag i oktober också, det gick superbra, hon stod på alla 4 när vi kom till uppvaket och lekte <3 Sen dess är både kroppstemperaturen och konditionen helt förbättrad, tack vården <3 Vi kommer aldrig att kunna tacka sveriges vård nog för allt de gjort för vår lilla tjej.
I december var vi ju också på bröllopsresan ni gav till oss, Jukkasjärvi ocu Kiruna. Tyvär var det brist på snö även norrut, så Icehotel var under uppbyggnad =( I övrigt hade jag och Markus en fantastisk kväll för oss själva på hundspann med varm dryck, smörgås och varandras sällskap. Dock inget norrsken, men vad gör väl det? Jag älskar honom så otroligt mycket att jag skulle kunna leva både utan el och vatten i hans sällskap <3
I skrivande stund ligger lillhjärtat och flämtar och sover, igår hade hon en febertopp på 40,6, idag något lägre. Dagarna går åt till att få i henne vätska med sprutor, samt piggelin och febernedsättande.. Emellanåt orkar hon busa med "vovvov" som hon säger själv..
Nu tänkte jag ta tillfället i akt att fixa in tvätten där den ska vara, men först får ni någon bild av Venla. det var ju ett tag sen sist =)
Kram till er
Venla 1 år 28 oktober 2011
November 2011
December 2011 med pappa, och tröjan som berättade för alla att hon ska bli storasyster <3
Januari 2012
Februari 2012
Mars 2012
Mars 2012
Mars 2012
Natttankar!
Det har varit en jätte härlig helg, kreativ på alla vis, även för Venla som igår fick göra en gipstavla på öppnis, tänk att både handen och foten fick plats i samma pepparkaks hjärta <3 Lilla fina prinsessan! Vännernas barn som föddes i somras har lixom växt om lilla Venla, det är så ofattbart. Tänk när våran lilla mini börjar GÅ, det kommer ju se jätte roligt ut, härligt.
Jag älskar ju att piffa till gamla möbler och dylikt... En spinnrock har jag fixat till som står så fint i vårat vardagsrum, och massa andra saker. Av ren lyckträff så gick jag och min lilla familj förbi syrrans hus för ett tag sedan, precis då hyvar hennes karl iväg en barnstol som ska till tippen... Vad fa-an lixom, vad håller du på med, är du inte klok? =) Jag tog den under armen och kånkade hem den, mjölksyran spred sig kroppen igenom. Nu i helgen har jag donat med stolen, tyckte den var mycket finare än Ikeas matstol som vi har i matrummet. I köket har vi stokkes tripp trapp, men i matsalen står Ikea stolen, den är dessutom förstor för Venla, för djup så hon inte kan sitta i den om vi inte lindar in henne.
Den 45 år gamla slitna gröna stolen är nu vit, och snart med texten "busunge", eller har ni andra förslag på text?
Kulan på stången som går genom den doftande läderremmen blir nog röd eller lime? Lime vore coolt, men vet inte var jag hittar sån färg, får fnula på det =)
Vi har pratat mycket i helgen också... Framtidsplanerna ser bra ut, men jag får inte riktigt som jag vill vad gäller en liten detalj... Var ska vi BO????? Vi bor just nu i det tråkigaste Sverige-landskap som finns, alldeles platt... Jag vill definitivt norrut, helst mot kiruna, men om jag så får komma 20 mil norrut så är jag lite nöjd, vart hamnar jag då?
Jag kan fundera hur mycket jag vill, men finnen under samma tak är så in i bomben envis, varför just Karlholm??
Jag har jätte härliga vänner här, men det här dök upp i somras då jag bokade resan till kiruna och kebnekaise, jag skulle kunna dö för att få leva så jämt! Jag menar allvar, men det är ju som att försöka flytta på ett berg! Finnen får väl som han vill då.......... Men jag är inte bitter, för vad gjorde jag utan mina vänner? Alla gamla barndomsvänner, nyfunna vänner, mammavänner, pappavänner, prematurvänner och ja.... Listan är lång!
Jag är så nöjd med helgen, ställde mig på vågen imorse, det räddade min dag =) Det börjar arta sig, 10 kg till, sen är jag av med mina 30 =) Fast det gör ju ingenting om jag blir av med 20 kilo till heller =)
Blev så pigg efter filmen vi såg så jag gick och startade upp ett pokerbord på datorn, det var ju så länge sen, så jag körde på stort och tog ett lite större bord inatt, och jag vann, hela turneringen tog jag hem =) Då körde jag en snabb till där jag kom tvåa, grattis till mig =) en extra slant till Ullared skadar aldrig =)
Det här blir en härlig höst och vinter, det känner jag, så många roliga "mellanlandningar" att se fram emot... Snart 1-årskalas, svägerskan Katariina kommer hem höstlovsveckan från Finland, jag åker med en vän till Ullared, sen våran "honeymoon" till Ishotellet och fjällen.... Bättre än så blir det inte.... Eller jo, jag kan när som helst trycka på "knappen" så får jag fikasällskap av väktare ;) Sector alarm sa att det var helt ok om man kände sig ensam och rädd =)
Men nu kom han igen, den där John Blund, dags att krypa ner med mitt hjärta! Lillhjärtat sover så skönt i sin säng som alltid <3
Det blev ett possitivt inlägg det här, trots att tanken med att blogga inatt var att jag kände mig just ensam och rädd, ont i magen, Venlas operation närmar sig nu med stormfart, och vi har från och med nu valt att isolera oss från omvärlden... Det kommer att bli långa dagar nu här hemma, men vi riskerar inte att snorpan ska bli dålig nu inför Göteborgsresan, dessutom är hon ju så otroligt mottaglig och känslig för minsta bassilusk. Hon kämpar just nu på med sin förkylning, och imorse kom de asmatiska besvären tillbaka igen, så rädd att hon inte hinner bli frisk. Det är ju jag som smittar henne hela tiden =( Tredje svängen för mig nu.... 9 dagar kvar till avfärd, 10 dagar kvar till inskrivning och 11 dagar kvar till ingreppet... Älskade dotter <3
Lägger in lite nya bilder också!
Kram
Första cykelturen någonsin 18/9-2011
Så vackra ögon 30/9-2011
På middag hos våra fina härliga vänner Marie, Anders och Nathalie <3
Hihi, kolla Tassu! Ser ut som att han skriker <3 Gulltussar!
Öhh?
Linslusen <3
"Kan du inte tala?"
Första gadden och första tandborstningen!
"Titta mamma"
"Kan själv"
Se så fin tanden blev =)
Jag älskar ju att piffa till gamla möbler och dylikt... En spinnrock har jag fixat till som står så fint i vårat vardagsrum, och massa andra saker. Av ren lyckträff så gick jag och min lilla familj förbi syrrans hus för ett tag sedan, precis då hyvar hennes karl iväg en barnstol som ska till tippen... Vad fa-an lixom, vad håller du på med, är du inte klok? =) Jag tog den under armen och kånkade hem den, mjölksyran spred sig kroppen igenom. Nu i helgen har jag donat med stolen, tyckte den var mycket finare än Ikeas matstol som vi har i matrummet. I köket har vi stokkes tripp trapp, men i matsalen står Ikea stolen, den är dessutom förstor för Venla, för djup så hon inte kan sitta i den om vi inte lindar in henne.
Den 45 år gamla slitna gröna stolen är nu vit, och snart med texten "busunge", eller har ni andra förslag på text?
Kulan på stången som går genom den doftande läderremmen blir nog röd eller lime? Lime vore coolt, men vet inte var jag hittar sån färg, får fnula på det =)
Vi har pratat mycket i helgen också... Framtidsplanerna ser bra ut, men jag får inte riktigt som jag vill vad gäller en liten detalj... Var ska vi BO????? Vi bor just nu i det tråkigaste Sverige-landskap som finns, alldeles platt... Jag vill definitivt norrut, helst mot kiruna, men om jag så får komma 20 mil norrut så är jag lite nöjd, vart hamnar jag då?
Jag kan fundera hur mycket jag vill, men finnen under samma tak är så in i bomben envis, varför just Karlholm??
Jag har jätte härliga vänner här, men det här dök upp i somras då jag bokade resan till kiruna och kebnekaise, jag skulle kunna dö för att få leva så jämt! Jag menar allvar, men det är ju som att försöka flytta på ett berg! Finnen får väl som han vill då.......... Men jag är inte bitter, för vad gjorde jag utan mina vänner? Alla gamla barndomsvänner, nyfunna vänner, mammavänner, pappavänner, prematurvänner och ja.... Listan är lång!
Jag är så nöjd med helgen, ställde mig på vågen imorse, det räddade min dag =) Det börjar arta sig, 10 kg till, sen är jag av med mina 30 =) Fast det gör ju ingenting om jag blir av med 20 kilo till heller =)
Blev så pigg efter filmen vi såg så jag gick och startade upp ett pokerbord på datorn, det var ju så länge sen, så jag körde på stort och tog ett lite större bord inatt, och jag vann, hela turneringen tog jag hem =) Då körde jag en snabb till där jag kom tvåa, grattis till mig =) en extra slant till Ullared skadar aldrig =)
Det här blir en härlig höst och vinter, det känner jag, så många roliga "mellanlandningar" att se fram emot... Snart 1-årskalas, svägerskan Katariina kommer hem höstlovsveckan från Finland, jag åker med en vän till Ullared, sen våran "honeymoon" till Ishotellet och fjällen.... Bättre än så blir det inte.... Eller jo, jag kan när som helst trycka på "knappen" så får jag fikasällskap av väktare ;) Sector alarm sa att det var helt ok om man kände sig ensam och rädd =)
Men nu kom han igen, den där John Blund, dags att krypa ner med mitt hjärta! Lillhjärtat sover så skönt i sin säng som alltid <3
Det blev ett possitivt inlägg det här, trots att tanken med att blogga inatt var att jag kände mig just ensam och rädd, ont i magen, Venlas operation närmar sig nu med stormfart, och vi har från och med nu valt att isolera oss från omvärlden... Det kommer att bli långa dagar nu här hemma, men vi riskerar inte att snorpan ska bli dålig nu inför Göteborgsresan, dessutom är hon ju så otroligt mottaglig och känslig för minsta bassilusk. Hon kämpar just nu på med sin förkylning, och imorse kom de asmatiska besvären tillbaka igen, så rädd att hon inte hinner bli frisk. Det är ju jag som smittar henne hela tiden =( Tredje svängen för mig nu.... 9 dagar kvar till avfärd, 10 dagar kvar till inskrivning och 11 dagar kvar till ingreppet... Älskade dotter <3
Lägger in lite nya bilder också!
Kram
Första cykelturen någonsin 18/9-2011
Så vackra ögon 30/9-2011
På middag hos våra fina härliga vänner Marie, Anders och Nathalie <3
Hihi, kolla Tassu! Ser ut som att han skriker <3 Gulltussar!
Öhh?
Linslusen <3
"Kan du inte tala?"
Första gadden och första tandborstningen!
"Titta mamma"
"Kan själv"
Se så fin tanden blev =)
