Jag fick hjärtat i halsgropen när jag skulle titta till min dotter efter några timmars sömn och upptäcker att hon är nästintill svart i ansiktet. Kroppen blir som förlamad, jag tittar på henne, ser bort, tittar på henne återigen, hon var verkligen mörk. Jag hinner tänka mycket innan jag handlar. Plockar fort upp henne, skakar henne försiktigt, hänger henne över mina knän så som de har lärt oss att vi ska göra, samt klämmer och masserar hennes mage. Nej, hon andas inte!  Herregud! Skakar henne igen, den här gången lite hårdare, pussar henne på kinden och ber att hon ska andas. Då händer det, hon hostar, rosslar och tar ett djupt andetag. Snart blev hon rosig om kinderna igen. Min lilla fina flicka. Jag blir kall och stel av att tänka vad som faktiskt kunde ha hänt. Hur länge hade hon legat utan att andas? Vad hade hänt om jag tittat till henne två minuter senare? 

Jag ringde till neonatal avdelningen där Venla fortfarande är inskriven, jag fick ordinerat att lägga henne i högläge och ge näsdroppar, för hon var även förkyld. Sagt och gjort. Några timmar senare ligger Venla och jag nerbäddad i soffan när jag återigen ser hur hon blir blå runt munnen och ögonen, jag sätter henne upp mot mina böjda knän och masserar hennes mage, hon återhämtar sig fort. Jag lägger henne i högläge och ger näsdroppar, precis som tidigare. Venlas pappa kommer hem från jobbet, under tiden jag lagar mat så blir Venla matad av Markus, jag hör att det blir tyst och ser hur Markus lägger henne på magen över sina ben. Nu blev hon blå igen. Vad händer? Jag tappade matlusten, fick i mig ett par falukorvsskivor och skyndar mig att ringa kliniken igen. Den här gången säger jag att vi vill ha övervakning på henne, jag vägrar sova hemma med henne i natt om vi inte får med oss någon form av övervakningssystem hem. Men istället för att åka hem med övervakning så blev Venla inlagd, och jag med henne! Hon blev blå ytterligare en gång då sköterskorna ska ta prover på henne.

Vi sover en natt på neo för att dagen efter testa positivt på RS-virus. Jag blev helt stel när jag fick höra. Kunde varken fästa blicken på läkaren laszlo eller sköterskan Gun-Britt. Tårarna brände och jag gjorde allt för att inte blinka ut dom. Koncentration!
Sen gick det fort, packa ut oss från neonatalen där vi absolut inte fick vistas med detta giftiga virus, så vi hamnade på barnklinikens andra sida i en isoleringssal. Första budet vi fick var att varken jag eller Markus fick röra oss utanför rummet. Men sen fick vi det om vi skötte handhygienen! Markus axel blev våt många gånger den kvällen. Kvällen kom och han åkte hem. Kvar blev jag och Venla, det kom även en sköterska, Frida, som satt nattvak inne hos oss hela natten. Jag fick ett valalternativ att gå till en annan sal om jag ville sova ostört, men då hade jag redan bäddat ner mig skönt, och jag ville heller inte lämna Venla. Övervakningen pep många gånger på natten, TV:n levde om och tidningar bläddrades under strålkastaren. Dåligt med sömn! Men jag hade som sagt ett val. Allt hade fungerat bättre om de haft samma system som på neo, där signalerna når personalens sökare. Jag längtade verkligen hem.

Så blev det torsdag (idag) och vi fick välja om vi ville stanna eller åka hem. Eftersom vi alltid får bukt med Venlas andning (när vi vet att hon slutar andas) så valde vi att åka hem med en så kallad apne madrass, den tjuter om hon gör andningsuppehåll. Första natten på neonatalen (där jag verkligen trivs) så hade jag hemlängtan så tårarna brände, saknade förståss Markus. Andra natten på en helt annan plats, med folk runt mej hela tiden, ja, den natten finner jag inga ord för. Vi blev jätte bra behandlade på alla vis, men det var nya människor, ny miljö och återigen saknade vi Markus! Så i valet att stanna eller åka hem blev det inte så svårt! Men lik förbannat så sitter jag här nu, sjuk av oro och med en sådan ångest över att jag valde att åka hem, fast jag vet att vi fixar det här. Men hade jag och Venla varit där så hade jag nog gråtit mig till sömns.

Enda sen Venla föddes så har all fokus hamnat på henne. Hur jag mådde efter den svåra förlossningen fanns inte tid att tänka på. Hemlängtan och dyligt har heller aldrig varit att tänka på. Visst har man mått dåligt, men jag har FIXAT det! All fokus är fortfarande på Venla, men jag hinner känna efter emellanåt, och dessa dagar har jag tyckt otroligt synd om mig själv, samtidigt som jag lider så med Venla! Svårt att förklara hur det känns utan att låta egoistisk. Men nu ber jag till alla Gudar att hon fixar sig ur det här viruset fortare än kvickt! Min älskade lilla kämpe. Vi har hela tiden varit rädda för att allt har gått FÖR bra med Venla, sådant ska man aldrig undra!!

KRAM