Igår försvann marken under mina fötter för en stund... Det var då 1 vecka sen de röntgade Venlas hjärta och lungor.. JAg ringde så fort jag slog upp ögonen igår och ville veta svaret, läkaren hade precis kommit från semestern och skulle genast sätta sig ner och kika! Och de var så vänliga och lyssnade på min oro som faktiskt har funnits där i veckor... Jag behövde få babbla på, non stop, och även få vara den enda som hördes där och då.. Egoistisk, men nu gällde det mitt barn! Hon lovade att läkaren skulle ringa under eftermiddagen för han var fullbokad under förmiddagen!

Redan under lunchen ringde han till mig... Hans ord löd: "Hej Emma.. Röntgenbilderna visade ungefär det jag hade förväntat mig, kommer du ihåg?" Där och då stannade helahuvudet upp och det kändes kanske som jordens undergång för ett svagt ögonblick.

Frågorna blev många, och svaren som förväntat.. Jag har från start varit beredd på detta, iallafall så trodde jag det, men bekräftelsen blev sanslöst tung att få!
Dock hade jag mitt stora stöd Jessica med mig och jag förmådde varken att gråta eller bli arg... Vi var ju påväg in till stan för att ha KUL! Jag fick svänga av när jag såg att det var skyddat nummer som ringde, vågade inte köra utifall att beskedet skulle bli som det blev! Beskedet vi fick var att Venla ska genomgå en hjärtoperation, som om inte det räckte så ska vi ner till Göteborg med henne för de gör inte dessa operationer i Uppsala! Jag har hela tiden förundrats över hur BRA allting har gått med Venla, hon är som vilket barn som helst trots den väldigt förtidiga födseln! Hur kunde allting gå så bra? Jag var livrädd att älska henne då hon föddes, tänk om hon skulle tas ifrån mig? Nu är jag lycklig upp över öronen, kärleken till min tjej har en sådan kraft att jag ibland inte vet hur jag ska hantera den!

Hur känns det när hon ligger och stor flinar åt oss och läkarna som hon alltid gör på sjukhuset, också somnar hon bara ifrån oss? Måste vi gå ut, eller får vi vara med? Frågorna är många, och jag kom aldrig så långt igår! Det känns inte som att någon förstår.. Som läkaren sa så är detta en rutinoperation som de dagligen gör i Göteborg, men även att han aldrig kan ge garantier! Men det är baskemig ingen rutin för mig!!!!! Vi har varit på sjukhus så det räcker för ett helt liv! Kunde inte allting bara ha fått fortsatt att flyta på? Lilla kämpe tjejen! Jag tror på henne, hon ger inte upp, och det gör inte jag heller!
Sorgen kom igår då jag och Markus fick förenas i soffan efter att ha varit ifrån varandra hela dagen, Venla låg där och sög på flaskan och hon stod då John Blund närmre än oss... Vi pratade mycket, och vi tror på det här, så långt är vi överens. Men det innebär inte att det är smärtfritt! Hon är verkligen ljuspunkten i våra liv, och det här känns så onödigt.. Allt var ju bra när vi lämnade Gävle! Helt plötsligt har vi 5 månader senare en hjärtsjuk dotter som ska genomgå operation i Göteborg! DET blev chock!

Jag känner mig maktlös, jag kan inte göra någonting för henne just nu, bara flyta med.. Jag är glad att hon är så liten, jag tänker att det är lättare då, samtidigt som det känns hårt att vi inte kan göra oss förstådda och förklara varför läkarna ofta gör henne illa med nålar och kommer tvinga en mask över hennes ansikte, hon gråter och undrar varför vi bara ser på! Man känner sig så ond, som världens sämsta mamma! Och där är jag just idag!