Haha, ja, idag var en lååång dag på Uppsala sjukhus med blandade känslor.. Lillvirus skulle ju genomgå magnetröntgen, det gör dom som rutin på prematura barn i Uppsala för att se eventuella avvikelser eller rubbningar!
Vi kom dit 3 timmar innan det var dags, vi åt, Venla åt, och sen någonting som kändes i hjärtat..... de satte en infart i hennes huvud! Jag har tagit det bra när de sticker henne i huvudet för att ta blod, men allt bökande för att få infarten på plats, blodbad minst sagt och en Venla som håller på att skrika upp lungorna, samt en mamma som kanske första gången tappar tårar helt offentligt över min dotter! Hon är ju så EXTREMT svårstucken och svår att sätta infarter på, ibland kan de få hålla på 1 timme, och Venla blir alldeles hög av sockerlösning! När infarten var på plats så blev det massa tejp och en mössa över, på det sjukhuskläder och hon såg verkligen sjuk ut! Och när tejpen och nålen på huvudet efter flera timmar skulle tas bort, då fick vi återigen en hysterisk dotter <3 Men jag måste säga att jag är stolt, stolt som fixar att vara med och se på, och ännu mera stolt över min otroligt duktiga dotter, så modig!

Varför hon fick en infart berodde på att de eventuellt skulle behöva ge henne lugnande stesolid om hon inte kunde ligga stilla. Vi höll henne vaken in i det sista, och vi gjorde allt rätt med matningen, hon sov skönt i sin pappas armar när vi och 2 personal från neo traskade iväg i dom kååånga korridorerna bland hostande människor till magnetröntgen! Jag är iallafall glad att de valde att avstå narkosen, mycket berodde det på att hon nyss varit lungsjuk!
När vi hade placerat henne i röntgentunneln så vaknade hon förståss och låg inte skönt, trots att de lindade in henne hårt i filtar så fungerade det inte, så de fick ge henne lugnande =( Och hon somnade med detsamma! Jag skulle gå upp till hennes huvud och hålla om henne och pussa henne innan de körde in henne och körde ut oss, då känner jag hur det suger i hela midjan på mig, och med en enorm kraft sugs jag intill tunneln, då menar jag ENORM, jag backar fort ett steg tillbaka i hopp om att ingen såg. Jag förstod verkligen inte vad som hände, då ber sköterskan mig att ställa mej vid Venlas huvud, visste inte vad jag skulle säga (dom kunde ju tro att jag inbillade mig och var helt fläng när jag berättar om vad jag just var med om).. Men så sa jag att det sög till i midjan, och då förklarade läkaren att det var skärpet..

INNAN vi gick in i salen så sa dom att vi måste ta ur både toffsar och spännen, nycklar och diverse magnetiska föremål, men örhängen och midjeskärp fick sitta kvar. Och jag visste ju inte vad en magnetröntgen innebar, även fast jag såhär i efterhand borde ha begripit det på namnet!

Nu inväntar vi samtal från Neo i början av nästa vecka, och man går som på helspänn! Och äntligen idag fick jag träffa den söta kvinnan Lisa som är våran kanske kontaktperson eller nåt på Neo, jag har haft mycket telefonkontakt med henne, men aldrig träffat henne, så jag hade byggt upp en tydlig bild om vem hon skulle vara, och i dörröppningen står en helt annan kvinna och presenterar sig som Lisa. Tänk vad man kan bygga upp på en röst! Hon var iallafall helt fantastisk med våran tjej denna damen!

Venla har varit ledsen och kinkig sen stesoliden lämnade hennes lilla kropp, nervös på nåt sätt och nästan panikslagen. Så nu äntligen sover hon skönt i nya babysittern som vi lånat av min snälla syster Madde =) En gammal hederlig babysitter som jag bara har gott att säga om, bättre än dagens moderniteter!

Jag och Markus disskuterade dödshjälp påväg hem från Uppsala, och jag blev så upprörd och nästan lite arg på Markus.. Är ni för eller emot dödshjälp vid ett lidande avslut, innan de sista andetagen? Jag är emot dödshjälp bara sådär ändå.. Men låt oss säga att en människa kvävs till döds på sjukhussängen, det är inte okej, då ska man få somna in än att ligga och hålla sig för halsen och krampa efter luft.

Till någonting helt annat, men som ändå satte mina tankar på spinn:
Jag vill sända mina varmaste tankar till min älskade morfar som idag fick lungcancer bekräftat, en morfar som jag tyvär har varit dålig på att visa min kärlek till, men en morfar som har ett stort hjärta <3 Det högg i mitt hjärta när jag fick höra att det här tyvär skulle bli hans avslut, måste läkare berätta sånt? Är inte det att förstöra sista tiden i människans liv? Hur ska man någonsin kunna njuta igen och känna minsta lilla livsglädje? Jag hoppas ändå att han kan njuta när jag tar Venla med mig och hälsar på nästa vecka!

Ha en fin kväll, vi ska äta korv i hotdogbröd, finns hotdogbröd på Willys i Uppsala, min nya last, inte okej! Men, viktraset har ändå satt fart igen, och det känns skönt!

Kärlek från Emma