Det här var inte Venlas dag! Älskade barn... Vi vaknade här hemma, och hela familjen var på väldigt gott humör, vi visslade, sjöng och kramades titt som tätt, en bra start på dagen helt enkelt! Sen åkte jag in till gimlins för att hämta våra kort, och jag måste säga att jag har världens snyggaste man! Ja, i mina ögon iallafall... Porträttet på Markus och Venla kommer även att användas av gimlins studio till portfolien. I utbyte så bjussade farbrorn Gimlin på fotot till "nyfödda" i tidningen. Och på söndag publiceras Någon bild i Gefle Dagblad och Arbetarbladet, jag sa någon va?? För gubben Gimlin höll det hemligt, så i princip kan vilket kort som helst dyka upp! Jag tyckte inte om iden, men Markus tyckde den var strålande, då slapp vi ju åka in till stan igen en annan gång för fotografering... Börjar få lite magont, det är ju inte direkt så vi kan ångra oss i efterhand!

Påväg in till stan så låtsades jag (mentalt) att jag var påväg in till kliniken där Markus och Venla väntade på mej, jag intalade mej att vi fortfarande bodde på Neo och att jag bara tillfälligt varit hemma.. Jag ville göra det för att märka av min reaktion, och det kändes inte alls bra, magont förenat med oro! När jag hade låtsats färdigt så höjde jag volymen igen och rattade glatt vidare..

När jag hämtar Venla hos sin farmor så sa farmorn och hennes syster att vi måste åka in med Venla, hon åt dåligt pga kraftiga slembildningar och kruppliknande hosta! Jag och Venla blåste in till stan igen och satt på kliniken hela fredagskvällen.. Vi blev hemskickade för att få komma åter imorgonbitti pga att hon är så hemskt rosslig. Och jag bra MÅSTE ju få veta läkarens misstankar och gnällde mej till dom.. Och ja, han misstänker återigen RS-virus alternativt astma, om inte båda delarna =,( Ja, vad ska jag säga? Hemresan blev inte alls en possitiv bilresa, jag satt hela vägen och tittade i bakspegelns bakspegel där jag kunde se Venla..
Ikväll har hon kräkits upp alla måltiderna och är troligast nästintill tom i sin lilla mage.. Jag försökte febrilt att få i henne 30 ml till efter sista kaskaden, jag lyckades, men det tog mej trekvart! Vad ska jag säga eller göra? Jag orkar inte det här nu.. Venla har kämpat tillräckligt anser jag och avtackar mej hädanefter ALLT vad gäller sjukdomar på henne.. Vad ska vi göra då? Virusen finns överallt, precis överallt.. Ska jag och Markus säga upp oss från våra arbeten? Säga upp bekantskapen med våra familjer? För troligen är det ju vi som drar hem skiten från jobbetn. TROTS att vi är stenhårda på handspriten när vi kommer "utifrån".. Jag känner en fruktansvärd skam och ångest när hon får dylika "diagnoser", jag känner mej skyldig, som att det är vårat fel att vi är för oförsiktiga på nåt sätt.. Men vi är ju jättenoga! Lilla barn!!!

Ja, vi får se vad som händer imorgon, vi ska träffa läkaren Fredrik då, och jag hoppas *peppar peppar* att hon är så pass okej att vi inte blir inlagda, för är det någonting som ger ångest så är det sjukhus och dess miljöer. Ok att jobba så, det är ju det jag utildar mej för, men efter att ha bott där halva Venlas liv så är jag här och nu nöjd!

Pratade med min vän idag vars bror har en CP-skada! På det har han nu fått canser också, nyligen akutopererad.. Det enda vi pratade om var "skitsnack", skit skit skit, skitslut på förra året, skitstart på det här året, hundar som skiter och som vi trampar i, skit upp över öronen, och på det skit skit skit..... Men däremellan ryms faktiskt lyckan, den str mej närmast, för Venla lever faktiskt! Och jag har Markus och våra familjer!

Igårkväll jobbade jag, jobbar med ett barn låååångt ute i urskogen på en stor hästgård med ALLDELES för lite belysning.. Efter dagens slut var det kolmörkt, och jag skulle helt ensam darra ut till min bil, och inte nog med det... Jag kan ju inte bara sätta mej och köra, måste såklart genomsöka bilen först efter farliga typer.. Jag har blivit helt hjärntvättat av alla läskiga filmer, sluttittat!!!
Jag är så otroligt mörkrädd, jag är inte trygg någonstans i mörkret utan sällskap, inte ens i mitt eget hem, visst är det fruktansvärt? Om Markus jobbar kvällar (innan Venla kom) så var jag stel av skräck här hemma, tycker det händer så mycket konstigt, saker ramlar och har sig... Hua! Det känns lite bättre sen Venla föddes, men långt ifrån bra. Får hoppas det ger med sig så det inte smittar över på lilla bus!

På vägen hem från jobbet igår så mötte jag FEM jättegrisar, ja, dom är helt enorma, vilka monster!! USH!!!

Jag försöker hålla mej vaken, vågar inte sova riktigt eftersom en brutal förändring skett fort med Venla, men om jag skulle somna så är apnemadrassen påslagen! Den tjuter om hon gör andningsuppehåll... Nu ska jag läsa lite, hoppas ni har en fin helg!

HEIPPA!