Heeeej =)

Nu är jag och Venla hemma från våran lilla utflykt till kliniken, återigen hamnade vi i Gävle, många har undrat om det, och såhär är det..... Venla fick kraftiga andningssvårigheter och rosslade på som bara den, vi ringde 1177 som skickade oss till Gävle för det var närmsta stället där barnläkare fanns! Lunginflammationen består och hon har det fortfarande riktigt tufft, återigen har hon sovit nästan hela dagen, ja inte undra på, troligen har hon blivit magsjuk på kuppen, går mycket sånt på kliniken! Och inte nog med det så har hon gått ner 85 gram sen förra veckan, det är inte okej! Suck! Stackars lillfisen! Jag undrar hur Venlas immunförsvar ser ut om 10 år, hon kanske aldrig är sjuk då?
 Den här gången blev det som ett slag i ansiktet när läkaren sa att han tänkte behålla Venla, även fast jag hade räknat med det så kändes det fruktansvärt tungt. Tillbaka på nummer 1 som sagt, men se det gick ju strålande! Underbar personal, gamla och nya som tog hand om Venla helhjärtat! Rätt människor på rätt plats, det är helt otroligt!
Ett extra stort tack till Ann-Sofie Lorvi som fixade och donade då mamma Emma var totalt förvirrad imorse.. Ja, BVC har ju sagt att vi inte behöver mata nattetid om hon sover och har en stabil viktuppgång vilket hon har. Men eftersom hon kräks så mycket och hon blev av med sonden igår så skulle hon nu flaskmatas var 3e timme, det blev en chock får både mig och Venla som ingen av oss var särskilt vaken då maten kom in, därav en helsnurrig dag i dimman, inte passande då det var mycket information att ta in inför hemfärden.. De första nätterna matade faktiskt personalen henne så jag fick sova, men det var mycket inatt!

Jag sa ju att jag var upp på sjukhuskapellet igår, glömde skriva att jag fann spår av våran "bröllopskonfetti" personalen överaskade oss med, haha, svårstädat!

Dokumentären "1 unge i minuten" var underbar, jag ulade mest hela tiden då jag fick se en massa nykläckta, tänk känslan att få upp den lilla på bröstet, och att minnas hela förlossningen som en fantastisk upplevelse mitt i all smärta och kaos.. Såhär i efterhand när jag vet att allt "gick bra" så minns jag hela skedet mer och mer som 2 fina dagar, har jag börjat glömma hur jag blev behandlad och hur oron nästan kvävde mig? Uppenbarligen, för jag längtar dit igen =)

Venla Kräkan Ryyti har nu bajsat, spytt, bytt kläder 5 gånger idag, ätit, badat och "knipit", så nu ligger en ren tjej brevis mig och doftar sött av "ventolinet" jag ger henne! En ren bebis... Hon somnade som en "klubbad säl" efter badet. Hon älskar verkligen att bada, när hon väl fäster blicken på mig så ler hon så stort att hela hon strålar. Hur orkar hon? Jag ska vara hennes förebild, men jag tror snarare att hon är min <3

En sköterska från Neo sjunger gärna för alla barnen när dom är ledsna, och nu tyckte hon att jag skulle stå och kraxa när Venla blev stucken, jag kände mej verkligen som världens sämsta mamma när jag istället tog fram speldosan. Jag älskar att sjunga för Venla, och vi har sångstunder varje dag, MEN, jag sjunger definitivt inte offentligt =)

När Markus kom och hämtade hem oss idag så var han otroligt stressad, "Det fanns inte en endaste jävla parkeringsplats, så nu står jag på konsuk eken, och där får man stå max 1 timme"... Men vad fasiken, det är luuungt tyckte jag! Jag och Venla väntade nere på plan 3 när Markus hämtade bilen, när han kom var han så lagom glad över sin bot-lapp! Jävla lapplisor, först ska man flänga fram och tillbaka till sjukhuset i ett, på det så drar försäkringskassan ut på tiden mellan utbetalningarna, och som plåster på såret en BOT!!! Livet är bra orättvist!

Jag har dåligt samvete här hemma nu. Markus jobbar eftermiddag, och jag har mycket att packa upp och dona med efter att ha varit 4 dagar hemifrån. På sjukhuset var jag med Venla hela dagarna, ikväll har hon "förvarats" i sängen, babysittern, på soffan, täcket på golvet etc.. Stackarn, tur att hon är nöjd iallafall!

Hihi, måste berätta om Markus pyjamasproblem, vi skrattar åt det rätt ofta! När vi blev inlagda så många veckor på Neo med Venla och personalen kom till rummet i ett på nätterna så tyckte Markus att det var opassande att sova i tshirt och bara kallingar, så han var tvungen att köpa pyjamasbyxor tyckte han =) Ska jag ta dom randiga, rutiga, zebramönstrade?? Hmm... "Tar jag dom där så ser jag ut som en gubbe, och i dom där kan dom ju tro att jag är bög, och om jag tar dom där rutiga då, tänk om dom tror att jag har förbannat dålig smak, att det är mina vanliga finbyxor" =) Gulltussen......

Inatt somnade jag som vanligt på magen, när jag vaknade inatt så låg jag på mina båda armar, det var inte bara en liten sockerdricka jag vaknade till, tvärtom, vart var mina armar?? Kunde inte tända lampan eftersom mina armar troligen var borta, lyckades fiska fram en arm och få känsel till den inom en stund, fick då själv bära fram min andra helt invalida arm, det var jätte äckligt, det måste vara så det känns att vara invalid.. Sen fick jag som "krampryckningar" direkt när känseln återkom!
Men nu är vi hemma i vårat hus, och det har aldrig någonsin kännts så underbart att få komma hem =)

Nu kommerälskling hem.. Bifogar lite bilder:


Våran sal som vi nu sa tack och hej till för andra gången!


Min fina familj <3


En nybadad Venla i sin fina "bodysuit" =)