God morgon Einstein..
Har så ont i magen, kan inte sova nu, en blandad kompott av mensvärk och magkatarr, jo, den är tillbaka... Igen! Bara det stressar sönder mig, varför kan jag inte få vara ifred från den, men jag tror vissa människor ÄR drabbade livet ut, jag verkar vara en! Den kommer och går.. Men nu när jag inte pumpar ut mjölk åt Venla längre kan jag lättare få bukt på det med omeprazol!
Inatt grät jag mig till söms. Don't worry, satt med en sockersöt flicka på armen och matade henne, tittade på henne länge, då ler hon- förmodligen inte medvetet, men vi hade ögonkontakt! Vilken känsla. I bakgrunden hördes lugn musik som är lätt att gråta till, sen grät jag för allt.. För att mitt liv har ordnat upp sig så bra! Ni som känner mig vet att jag lidit av svåra depressioner under ungdomsåren, ni som inte känner mig så var det ingen hemlighet! Men så slog det mig, Markus kom in i mitt liv, 6 år senare är jag gift och har en underbar dotter. Att få barn är ju inte alltid en självklarhet, men vi hade turen <3 När jag väl hade gråtit av lyckorus så kräktes Venla ner sig, då blev jag riktigt ledsen, varpå jag spiller ut halva vattenflaskan i sängen och får möblera om sängkläderna (TUR att inte markus var här, då hade jag fått sova blött).. Sen blev jag känsloladdad och grät för precis allt, allt från att ha råkat rivit sönder en sida i tidningen, till mitt förflutna. Men tårarna som jag somnade till var lyckorus återigen, haha.. Här pratar vi berochdalbana! =)
Idag mår jag återigen som en prinsessa! Morgonpigg och allt, när blev jag det? Nyårsafton är det också ja, det vankas god mat hos Venlas farmor och farfar!! Vi ska sova där första natten hemma och fira in det nya året. Så vi slipper slita ut Venla i kylan efter tolvslaget. Om jag får gissa så blir det pommac för mig och farmorn och lite starkare saker för herrarna! Förmodligen mycket efterlängtat, och det är han värd efter dessa veckor! Tänk att jag skrev det där?!
Under graviditeten kan inte markus ha haft det helt enkelt, det har slagit mig nu, men jag ser inte så hårt som jag borde på saken, folk runtom bara skrattar, så jag hakar på! ALLT som skedde var Markus fel. Mådde jag illa så blev jag arg på honom. Skulle vi på fest blev jag ännu argare. För att inte prata om foglossningen, det var illa, kunde knappt röra mig på ett dygn efter att ha dammsugit huset, och vems fel var inte det?
Karlarna har det så lätt säger vi, de behöver inte tampas med PMS, slipper vidriga menssmärtor, och kanske framförallt, de behöver inte föda barn! Sen skrattar dom åt oss för de vi sa eller gjorde under förlossningarna, haha! men hur lätt har dom det egentligen? När dom blir sjuk, då blir dom SJUK! Och att leva med oss pms-iga kärringar kan då banne mig inte vara lätt! Jag skulle inte stå ut en dag med mig som gravid, framförallt inte en lördag. Så frågan är hur jag stått ut med mig själv? All eloge till Markus.
Snart är klockan 7, och lagom till tjejens nästa måltid håller ögonen på att slockna! Tror jag tar mig en tuppis innan..
Och om vi inte hörs innan så vill jag önska er ett GOTT NYTT ÅR <3
Varför offentliggöra hela sitt liv?
Jag funderade länge innan jag startade upp bloggen, varför har man blogg? För min del skulle det kunna vara ett alternativt dagboksskrivande där jag håller igen mycket! Men varför vill jag vika ut mitt liv?
Jag tror någonstans att alla bloggar av olika anledningar. JAG bloggar för att få rätt bemötande tror jag. Att mina vänner och min familj läser hur jag mår och hur jag har det känns för mig viktigt! Är man en feg mus som jag och inte gärna pratar om hur jag EGENTLIGEN mår, så är bloggen bra. Ni läser, ni vet att jag är ledsen en dag, då får jag ett helt annat bemötande, vilket i sin tur leder till bättre välbefinnande! Bloggen skulle kanske kunna vara hälsan själv?
Att dessutom kunna skriva hur vi har det här och hur Venla utvecklas, det får mig att känna mig mindre ensam i det hela. Vi har varit isolerade från omvärlden i snart 10 veckor, svårt att prata i telefonen, för att inte säga jobbigt! Det känns jobbigt och tvingat att så fort jag lämnar sjukhuset måste ringa upp de 9 missade samtal jag har. Missförstå mig rätt och sätt er in i min situation. Jag saknar er allihopa, jätte mycket! Blir superglad när ni ringer och lämnar meddelande, blir varm att ni bryr er så mycket om oss! Men jag hoppas ni förstår att när jag går till konsum och ska köpa bröd så kan jag inte svara på 8 sms och ringa 9 samtal. Hinner inte, det skulle ta mig hela dagen. Men jag älskar er allihopa, och varje missat samtal gör mig glad och varm! <3
Men nu snart är jag hemma igen.. En natt kvar, en lång dag och en jäktig natt, sen får jag och Venla träffa våran älskling igen och fira det bästa nyåret någonsin <3
Det känns underligt, som att personalen här hjälper oss att planera en kidnappning.. Känslan är obeskrivlig, men det känns som att vi stjäl Venla härifrån, hon och vi tillhör hit, men oj vad vi längtar hem, tror vi kommer in oss ganska fort, fördelen är att vi vid det här laget känner Venla så bra!
Idag mår jag BRA, men jag är pirrig och har en klump i magen på grund av det vilket känns obehagligt! Det är så mycket jag vill få uträttat innan vi åker hem, men jag vet inte om jag hinner. Dessutom är jag ju ensam med Venla. Måste gå och fotografera mig, de väntar på bild och namnteckning så de kan göra om mitt körkort. Snart åker jag väl dit!! Dessutom kan jag inte ens skriva min egen namnteckning, så det här dagen lär jag nog få att gå! Varför en massa Y:n mitt i, det krånglar till det. Dessutom är inte min skrivstil den bästa, ritar väl nån krussidull bara, inte så kinkigt, bara jag kommer ihåg den sen =)
ha en underbar dag, nu vaknar skrutt <3 Puss
Amma eller nappflaska
Beslutet blev inte svårt när jag fick fundera en natt. Nu ger vi henne flaskan hennes vakna stunder, hon är jätteduktig <3 Det hon inte orkar suga i sig ger vi henne i sonden. Det hänger med så länge hon behöver den!
På fredag (nyårsafton) får vi komma hem, hem för att stanna, beskedet kom i förmiddags, och det känns fantastiskt! Trodde aldrig vi skulle få åka hem. Markus åkte hem imorse, han kände sig krasslig. Så idag är det jag och Venla som myser <3 Vi har en riktig mysdag.. Fast ska inte säga att vi inte saknar Markus. Efter nattens inlägg så kom verkligheten ifatt, jag Älskar Dig Markus! Förlåt mig för att jag är så dum, ska lära mej att vara SNÄLL! För jag vet att du läser ;) Men det blir nog enklare när vi börjar "leva" igen! Sitter här och känner kig lite smått nykär. Tittat på gamla foton, lyssnar på gammal musik och läser gamla kärleks mail och blir helt sentimental <3
Det är svårt att få tiden att gå nu när vi vet att vi kommer hem i övermorgon. Jag föstår inte hur vi har fått dagarna att gå senaste veckorna. Jag känner mej sjukt rastlös nu! Har sjungit lite med Venla, hon verkar inte helt intresserad av mammas kråkstämma! Nu sover hon <3
Vi provade sätta henne i bilbarnstolen igår för första gången, hon bara försvann, alldeles fö liten för att ge sig ut i trafiken redan kan jag tycka!
Läkaren Laszlo har precis varit och pratat med mig och venla, känner att jag börjar få lite kött på benen, det här kommer gå BRA! Jag riktigt längtar hem nu, mer än jag någonsin gjort.. Och hennes läkare är så bra!
Jag fick shakiras nya skiva på posten häromdagen, den går varm. Jag älskar shakiras härliga stämma <3 Det gör Venla också, stackarn fick inte höra annat än shakira när hon åkte bil i mammas mage, hon känner säkert igen musiken!
Visste ni föressten det här: Ät 1 pralin, råhångla i 39 minuter och förbränn den. Alternativt ät 2,5 praliner ha intensivt sex i 1 timme och förbränn.. Resultatet blir, njut av chokladen, tänd till och ge utlopp.. Förena nytta med nöje kallas det tror jag!
Bildbomb nästa!
Venla tycker fingerfärg är helskoj, och smaskens!
Stabilt? Julfin Venla med peppelina som tomten kom med <3
Vacker som en dag <3
Julfina.
Venla i vinterskrud
Venla i sin "pyttelilla" body =) Vilken sessa!Näe, det här går inte, mot chokladasken ;) Hej sålänge!
Neonatalen 95F i Uppsala och 107A i Gävle
De tog bra hand om oss i Uppsala, även om det fanns vissa nötter, men det gör det väl överallt! Men vi har haft tur, har bara haft att göra med bra personal.. En morgon kommer en av uppsalas läkare in och frågar "eh, hmm, jo..... Skulle ni ha nåt emot.... att..... flytta till Gävle i eftermiddag?" Herregud, hjärnan började spinna på fortare än någonsin. Våran dotter var 1 vecka gammal, för mej kämpade hon mellan liv och död, men i praktiken var hon stabil! Vår första fråga var hur hon skulle klara flytten. Svaret blev "Vi skulle inte flyga henne till Gävle i helikoptern om vi inte trodde att det skulle gå bra".. Om vi inte TRODDE....
Efter mycket diskussioner och efter många om och men så kom vi fram till att våran plats i Uppsala behövdes till ett svårt sjukt barn som skulle komma, och våran dotter ansågs vara vid god hälsa för att Gävle skulle klara henne.. Så SJÄLVKLART skulle vi ge våran plats till ett sjukt barn, och han sa att Venla skulle fixa flytten fint. Någon av oss skulle få åka med i helikoptern om vi Verkligen kände att vi ville det. Och självklart ville vi inte släppa iväg vårat barn i luften själva, det var mer eller mindre villkoret att vi gick med på flytten!
När det väl var dags och läkaren försvunnit för dagen så får vi veta att helikopterplattan var ur funktion, och Venla och transportkuvösen var tvungna att flyttas till helikoptern i ambulans, så vi fick tyvär inte plats. Fy faan! Det här kommer aldrig gå vägen..
Fort till patienthotellet för att packa ihop oss, sedan bilen fort till Gävle, vi ville vara på plats när hon kommer! Men när vi väl kommer till Gävle så har helikoptern inte ens lämnat Uppsala, våran dotter låg kvar på 95F, vi var så oroliga!
Vi blev väl bemötta av en barnsköterska som heter Karin <3 Hon visade oss till föräldravåningen, och jag hade sån ångest! Ingenting här var som i Uppsala, det var så lugnt. I Uppsala var det ständigt pipande datorer och larm som tjöt, det var det visserligen här också, men inte alls på samma vis. Personalen i Uppsala passerade inte ens tröskeln ut från salarna, här i Gävle kan personalen gå mellan salarna, dom var aldrig längre bort än att man kunde hojta! Men första dagarna var det riktigt obehagligt, tänk om dom inte skulle höra när våran dotter larmar osv..
Och i Uppsala fick vi nya sondsprutor efter varje måltid, en ny napp varje dag, och kuvöserna skulle skuras med såpa 1 gång om dagen och bäddas rena.
Här i Gävle byter man sondspruta morgon och kväll, nappen kokar man OM den åker till marken, och kuvöserna skuras och bäddas rena NÄR det behövs.. Herregud, det här fixar inte Venla, vi kände så båda två.
Till saken hör den att dom INTE är slarviga här i Gävle. Tvärtom alldeles naturliga. I Uppsala var det så hårt pga infektioner, där fanns det bebisar födda i vecka 23 som inte klarade av minsta basilusk, därav PETNOGA!
Och nu har vi levt i Gävle i snart 9 veckor, och våran dotter mår jättebra. Men den tydliga skillnaden på rutiner mellan UAS och LG var skrämmande första dagarna, vi hade ju vant oss att allt skulle vara på ett vis, det kändes slarvigt att komma hit, men så var såklart inte fallet, det här är en svensk neonatalavdelning!! Och jag är GLAD att vi fick komma hit, helt rätt människor på helt rätt plats! Det finns Ingen i Gävle jag känner agg emot. Alla här är helt otroliga med Venla. Och personalen gjorde verkligen vårat bröllop till ett minne. Och all eloge till Stina som följde med och höll i Venla och drog familjernas blickar som en magnet till sig, det hade jag nog aldrig vågat =) Det blev ju inte riktigt som planerat det här bröllopet, utan väldigt ommöblerat. Istället för att stå i Jukkasjärvis ishotell och säga ja i vacker vinterskrud så blev det sjukhuskapellet i snabbt inhandlade kläder.. Men vi är nöjda. Efter vigseln kom halva personalstyrkan och kastade papperskonfetti på oss, ni vet de som blir över i en pappershålslagare? =) Helt underbara.. Och alla tycker så mycket om Venla. Och vi tycker så mycket om alla!
Vi har aldrig levt som en hel familj utan dessa människor runtomkring oss, dom är så självklara i våran familj, de har en stor plats i familjehjärtat. Och trots att vi längtar jättemycket hem att få börja leva på riktigt så känns det jätte jobbigt! Man har liksom levt här och nu under dessa veckor, ingenting är viktigare än att finnas här och nu, vi hade inga alternativ och vi har gjort så gott vi kunnat. Och vi gjorde det bra tycker jag! Mindfulness? Vi kommer känna oss helt tomma när vi kommer hem.. "Jaha, nudå" liksom.. Tillbaka till verkliga livet, städa, diska, laga mat! Men i vilket hörn börjar man? Här har vi haft allt serverat på silverfat och jag är livrädd att jag gått och blivit lat! Rimma gjorde det också =)
Det har slagit mej på senare dar, vi delar inte Venlas utveckling med någon förutom varandra och personalen.. Ingen i familjen eller utav vännerna har det funnits utrymme för, det känns jättejobbigt. Alla dubbelhakor och lårveck som tittar fram har vi kunnat skratta gott åt med personalen, och här slutar även det! Dom har verkligen varit en tredje part i våran familj, och nu ska dom flytta ut, vi separerar här, det känns jättejobbigt, klart att vi vill ha dom kvar i våra liv för alltid. För dom är vi patienter, men för oss är dom så mycket mer. Det vore konstigt annars, för utan dom hade ju inte Venla funnits idag, och jag hoppas så innerligt att Venla får träffa dom när hon blir lite större, att hon är välkommen hit för att se hur det var! Det var här våran familj startades upp! Men jag "fanns inte med" i familjen från början, jag vågade mig inte in. Behövde utrymme för att vänja mig, se på lite för att så småningom växa in i familjen. Jag mådde riktigt dåligt första veckorna, och jag vägrade prata om det. Men såhär i efterhand önskar jag att jag pratat mer än vad jag gjorde, för jag har så många frågor som jag saknar svar på....
Det är inte lätt att leva såhär upp i varandra så lång tid. Innan Venla föddes och Markus bara jobbade hela tiden så var min dröm att få vara tillsammans såhär mycket. Då har vi rustat nonstop i 2 år också.. Nu har vi vårat drömhem färdigt, och det kan ju egentligen inte bli bättre..
För mig är det viktigt att få skriva att jag är otroligt LESS på att vara så upp i varandra hela tiden. Hade vi det inte bra under rusttiden iallafall? Då verkligen saknade man kvällstimmarna när vi fick kura ihop oss.. Nu saknar jag dagen han ska åka hem för att greja?? Lustigt det där.. Det gäller att planera sina gräl här mellan flickans måltider, annars får man sitta rödsprängd och tårfylld när sköterskorna kommer med matleveransen, och det vore riktigt genant!Men visst har även det hänt. Det går ju inte att bråka på riktigt här, nu är det Venla vi måste tänka på. Och jag måste säga att vi gjort det bra. Hade vi fått bråka av oss ibland tror jag inte att jag varit lika less, men jag är hellre less..
Nu har jag kommit på någonting nytt, blir jag minsta rykig ur öronen ska jag ta min mp3, sätta på hög musik och gå ut i snabb takt! Sen får jag komma tillbaka, och då ska jag vara SNÄLL! För det mesta lyckas jag, för jag måste nog säga att Markus har fixat det här riktigt riktigt bra. Vart tog det finska temperamentet vägen? Det är jag som är less nu, och jag tar på mej det. Jag hoppas det känns lättare när vi får komma hem! För han och Venla är min drömfamilj, jag får det inte bättre än såhär!!
Nu är klockan natt, jag skulle kunna skriva lika mycket till, men jag nöjer mig såhär, nu borde jag kunna sova gott.. Vårat hjärta sover på en större sal inatt, Noomie och Britt-Marie var så snälla och tyckte vi skulle få sova en hel natt.. Men jag saknar henne redan, när hon ligger och gnyr innan varje måltid! Skruttan <3 Tänk att jag fick henne, det är magiskt! Trodde aldrig att man kunde älska såhär mycket, världens bästa pappa har hon också <3
Tack till ALL underbar personal på 95F och inte minst till våra tappra hjältar och hjältinnor på 107A, ni kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan <3
Venlas utveckling från knyte till bebis.
Min berättelse om när Venla föddes!
Klockan ringde tidigt på morgonen 101026, jag skulle iväg till skolan, vi hade börjat en ny kurs. Jag läser omvårdnad på vuxenutbildningen i Tierp. Jag hade mycket sammandragningar. Men jag gjore mig iordning för att åka och lämna våran hund Tassu till svärföräldrarna som varje morgon. Markus mamma sa att hon såg att någonting var fel, jag borde stanna hemma.
2 veckor tidigare fick hans mamma köra in mig pga sammandragningar. Jag fick penicillin för urinvägsinflammation, så var det bra med det. Däremellan åkte jag fram och tillbaka mellan hemmet och Uppsala för samma sak. Jag kände så väl att någonting var FEL.. Men jag var ju förstföderska, och då hör oron till, det var fortfarande ingen fara.
Väl i skolan fick jag en konstig blödning, jag ringde till förlossningen som ja att jag bör skynda mej in. Jag ringde till Markus som skyndade hem från jobbet, vi möttes upp hemma som hastigast och blåste sedan in..
Väl inne så fick jag höra att det var slemproppen som gått. Den ska inte gå såhär tidigt! Men fortfarande var det lugnt. De kollade med vaginalt ultraljud, och livmodertappen hade blivit trattformad och öppnats 1,5 cm, men det var fortfarande ingen fara. Fick ligga med CTG mätning i omgångar hela kvällen/natten. Däremellan fick jag och Markus hasta iväg till MAX och äta, inget annat var öppet så sent.
Väl tillbaka så hade sammandragningarna tilltagit något, så jag fick 2 sprutor i benet, de såg återigen efter med UL, de bestämde sig för att behålla mig över natten, deras råd till oss var att Markus bör stanna kvar. Så blev det, natten var jobbig, den värsta i mitt liv, det fanns ingenting gott med det som höll på att ske.
Morgonen därpå kollade dom kurvan och UL igen, det såg lite bättre ut än under natten, toppen! Men de ville behålla mig, de hade ingen aning om hur länge, men troligtvis tills barnet skulle komma, hallå det var ju FJORTON VECKOR dit! Så länge kan jag inte stanna var det första jag sa.. Till svar var "jaja, nu ska vi inte vara så optimistiska, hon kanske inte föds just nu, men det kommer Inte att ta 14 veckor!"
GREAT!
De kopplade på mig dropp till både mig och bebis, lungmognande för bebisen. Fick även 2 sprutor till i benet!
Markus sjukskrev sig och stannade så länge jag ville. Jag kände ju att det här skulle gå fort, iallafall om man såg till värkarna. Så Markus åkte hem under dagen, "nattade" huset och packade åt oss...
Under tiden han var hemma låg jag med galna värkar, såklart fruktansvärt orolig och ledsen, hon kunde ju inte födas nu.. Värkarna tilltog under hela dagen. Vid 20 på kvällen sa jag att dom MÅSTE se efter nu, men hon påstod att UL kunde sätta frt på förlossningen. jomen tjena, hur skulle jag då veta vad som sker i mig just nu? Barnet låg fixerat, och om inte DET HÄR var förlossningen, hur skulle då den kännas?
Jag bet ihop, gillar inte att visa smärta och sorg, då säger läkaren "du märker när förlossningen startar".. Ok tänkte jag. Nu hade äntligen Markus kommit tillbaka, jag hade suttit i gungfåtöljen hela dagen, jag var som en jojjo mellan toaletten och fåtöljen. Mat var inte att prata om. De serverade en äcklig broccolipaj, jag minns konsistensen som en geleklump!
Markus nerbjöd mej både godis, läsk och en bra film när han kom, men jag låg bara och vred mej i värkarna och grät..
Klockan blev 23 och jag satt i sängen när sköterskan kom och funderade varför vi inte sov. Varför jag inte SOV! "Hallå, jag håller på att föda barn här" och hon undrar varför jag inte sover! 1 minut mellan värkarna då. Prova sova i det ni! Jag fick lugnande och sömntabletter, jag tog allt som kunde hjälpa till, men såhär i efterhand undrar jag varför man ger en födande kvinna sömntabletter??
Efter lugnande blev jag groggy och fick inte resa mej själv, så Markus fick gunga med i min jojjo mellan fåtöljen och toaletten flera gånger i halvtimmen.. Tillslut somnade han.
Klockan blev 1 och nu KRÄVDE jag att de såg efter. Läkaren kom och undrade även han varför jag inte sov. Men well well, han såg efter! En tystnad utbröts, jag frågade vad som händer. Någon skillnad? Fprtfarande tystnad... Tillslut säger karln "det här ser inte helt bra ut, ring neonatalläkaren fort, barnet är påväg".. Tänk om dom kunde lära sig att lyssna på sina patienter någon gång.. Jag VET att jag inte är det första som är så besviken på Uppsala..
Fort in på förlossningssalen, lustgasen hann jag med i 20 minuter, borde jag inte ha fått den för länge sen istället för sömntabletterna? Jag hade så ont, men de som fött barn vet att det gör ont, och värkarbetet är detsamma, prematurt som normalt. Sen att passagen går fortare är en annan sak. Men att ligga med värkar så länge som jag gjorde och inte bli betrodd är fruktansvärt.. Det gör mej så ledsen. Ska det här behöva påverka att jag kanske inte vågar skaffa ett barn till? Jag SKÄMS att jag tillhör Uppsala! Det var ju inte bara förlossningen som betedde sig såhär, barnmorskan som följt mig hela resan var underbar, men jag fick hela tiden höra "ingen fara", 3 dagar senare hade jag en dotter född 14 veckor för tidigt..
Hon föddes där och då, dom tog henne, Markus gick efter. Kvar ligger jag, slutkörd och med frossa. Fick höra att det berodde på chock, vem skulle inte bli chockad? Frossade så jag bet mig blodig. Men somnade tillslut ifrån det. Fick fika och en varm dusch, för att 3 timmar senare åka och se min dotter. Hon var bara ett litet knyte, hon såg så sjuk ut med sina 891 gram. Hela mitt barn var inbäddat i slangar.
Jag drabbades av förlossningsdepression och ingenting var så bra som det borde. Hon var ju så efterlängtad, istället för ett friskt barn började en kamp på liv och död! Jag vågade inte hoppas, vågade inte älska, hon kunde närsomhelst tas ifrån oss. Det tog tid innan jag vågade.. Men kärleken till denna lilla tjej väcktes snart till liv, ju mer jag älskade, desto sämre mådde jag!! Tänk om hon skulle lämna oss? jag vet att man inte får känna så om sitt barn, men ni har inte sett det jag såg!!! Barn kom och gick på avdelningen, jag hoppas barnen som inte orkade får en ny chans!
venla var ettt av barnen som orkade, hon har haft en sådan kämparglöd HELA resan. En förkylning för henne är tydligen peace of cake! En riktig fighter som inte verkar bekymra sig över någonting. Hon är det finaste jag har, och alltid nummer 1. Men fortfarande idag på hennes 2-månaders dag är jag rädd. Otroligt rädd, men det kanske man är hela livet för vad som kan hända sina barn? Men nu tänker jag leva här och nu, med min man och min prinsessa, och jag tänker leva lyckligt!
Välkommen till min nya blogg <3
Kram Emma
