Kris i hjärtat!
Jag hade lovat mig själv att aldrig blogga när det är kris i livet, jag har hållt det länge, men nu är det sån kris så jag redan skrivit sönder de kontakter jag tilldelats, och jag vill inte mailbomba de kontakter jag nu har fått. Att gå på samtal 1 gång i veckan känns bortkastat, ge mig 7 dagar istället!
För det mesta är livet solskensvackert, men inte idag. För första gången sen Samuel föddes så har Markus idag börjat jobba, och Venla är sin första dag på dagis ENSAM! Och jag är hemma själv med Samuel, det är tur att vi har varandra så jag slapp sitta alldeles ensam. Just idag är mitt hjärta så trasigt, och jag har inga problem att berätta det för hela världen.
Idag skulle jag vilja vara 2 år och bli vaggad i någons famn, bli överöst med kramar och kärlek. Det enda som håller mig relativt lugn är Samuel och att få skriva skriva skriva, de håller i bästa fall panikångest attackerna borta.
Hösten är här, och klumpen i magen hänger efter som en jobbig följeslagare, vill bara spotta ut och vara lika lycklig som min sprudlande dotter. Hon smittar så lätt av sig! Jag vet inte om det är dagisstarten som får mig att må såhär, det kanske var för tidigt ändå? Det är svårt. Det är ju inte försent att dra oss tillbaka och ha Venla hemma sålänge jag har Samuel hemma, men hon älskar ju verkligen förskolan, och jag älskar att se henne så glad! Vi får låta tiden gå lite till så får jag känna efter sen igen!
Nu tänker jag krypa ner brevid Samuel ett tag! På återseende!
Glad ledsen glad!
Glad? Ledsen? Upp och ner och är väldigt less!
I skrivande stund, GLAD!!! Men vågar liksom aldrig bli för glad, för jag blir bara besviken ändå. Sur över att jag aldrig får/hinner/kan blogga när jag känner att jag behöver.. Det hjälpte mig efter förra förlossningen, säkerligen även nu..
Det som är det absolut bästa av allt är att Venla börjar söka sig tillbaka till mig igen <3 Älskade snorpan! Trodde jag förlorat henne helt, men jag har kämpat och älskat och lekt så mycket jag kan och orkar, och resultatet ser fint ut.. Klart hon är besviken på sin mamma som inte orkade så mycket under graviditeten, hon var mest med farmor och farfar då eftersom jag var sjukskriven och ganska dålig.. Sen kom Samuel som jag ammar titt som tätt, och när han inte ammades så var jag så deprimerad och ledsen.. Det är inte lätt att vara liten.
Jag är ju mycket piggare, dock ej helt återställd, men tillräckligt för att fixa vardagen, och till och med ha roligt mellan varven, allt tack vare mina älskade barn!
Igår kväll var en sån kväll som jag mådde otroligt dåligt, jag pratade med Markus och grät, jag trodde jag ville separera utan att ha någon som helst grund till det.. Det är hormonerna som talar, idag har jag varit kär och lycklig, och mina barn lyfter upp mig på små ludna moln <3
Hoppas känslan av ikväll består! Har som sagt inte tid att skriva, men hoppas snart att jag kan titta in och skriva en roman!
Kram
I skrivande stund, GLAD!!! Men vågar liksom aldrig bli för glad, för jag blir bara besviken ändå. Sur över att jag aldrig får/hinner/kan blogga när jag känner att jag behöver.. Det hjälpte mig efter förra förlossningen, säkerligen även nu..
Det som är det absolut bästa av allt är att Venla börjar söka sig tillbaka till mig igen <3 Älskade snorpan! Trodde jag förlorat henne helt, men jag har kämpat och älskat och lekt så mycket jag kan och orkar, och resultatet ser fint ut.. Klart hon är besviken på sin mamma som inte orkade så mycket under graviditeten, hon var mest med farmor och farfar då eftersom jag var sjukskriven och ganska dålig.. Sen kom Samuel som jag ammar titt som tätt, och när han inte ammades så var jag så deprimerad och ledsen.. Det är inte lätt att vara liten.
Jag är ju mycket piggare, dock ej helt återställd, men tillräckligt för att fixa vardagen, och till och med ha roligt mellan varven, allt tack vare mina älskade barn!
Igår kväll var en sån kväll som jag mådde otroligt dåligt, jag pratade med Markus och grät, jag trodde jag ville separera utan att ha någon som helst grund till det.. Det är hormonerna som talar, idag har jag varit kär och lycklig, och mina barn lyfter upp mig på små ludna moln <3
Hoppas känslan av ikväll består! Har som sagt inte tid att skriva, men hoppas snart att jag kan titta in och skriva en roman!
Kram
Samuel
Välkommen till jordelivet våran älskade lilla Samuel Jag led ju som jag tidigare skrivit av Hepatos under graviditeten, hade gallsyrehalter i blodet som var allt annat än ok, hade en topphalt på 180 och det får inte överstiga 10. Månaderna gick och värdena gick upp och ner, höll sig nere med medicinering rejält länge, men tillslut i graviditetsvecka 36+2 hade värdena börjat stiga massor igen, blev inlagd och igångsatt samma dag. Morgonen efter, den 10 juli klockan 08.32 kom han, med fart. Älskade älskade Samuel, ljuset i livet, våra barn, vårat allt! Nu börjas det igen, tjatet om denna kärlek som är så villkorslös och stor!
3 omtumlande lyckliga timmar hann vi vara på förlossningen, vi skulle precis till att få rullas ner på BB med prinsen när barnmorskan drar honom ur mina armar, då ser jag, han var svart, hjärtat slog hårt och andningen på mig väldigt snabb.. De tog honom till akutrum dit en läkare från neonatalen kom.. Hans saturation låg på 62% och han behövde syrgas! Vi blev inskrivna på Neo med honom under 20 dagar, dock var vi bara "inneboende" i 8 dagar. De 8 längsta dagarna i hela mitt liv, saknade Venla så jag grät mig igenom dagarna..
Ett par dagar efter förlossningen fick jag kramper i magen, rejäla kramper, och blödningen blev jätte märklig, betedde sig märkligt. BB påväg kom till mig på neonatalen och skickade mig vidare upp på gyn. Där och då gjordes ett ultraljud som visade att jag hade hinnor och moderkaksrester kvar i livmodern, så jag opererades natten efter..
När jag vaknade ur narkosen så vaknade jag olycklig, riktigt ledsen, jag vaknade utanför min egen kropp och trodde att jag kanske skulle dö! Det var en panikångest attack!
Har nu utretts och fått en diagnos, förlossningsdepression.. Jag har varken velat skriva eller prata om detta, men en natt fick jag nog och insåg att jag inte fixar det här på egen hand.. Det var jätte illa, och de enda små ljusglimtar i livet var barnen, Jag grät mig igenom de 2 kommande veckorna efter operationen, dag och natt! Markus fick dra ett tungt last. Jag vet inte varför det blev så, och min tanke är att alla utanför som inte känner mig skulle tro att jag ska skada mina barn eller inte sköta om dom ordentligt, men så är inte fallet.. Jag säger vad jag fixar och inte fixar.. Samuel fick fort börja flasktränas för jag inte fixade att amma honom.. Men nu är det ordning i stugan igen. Har fått en behovsmedicin för panikångest attackerna, den sista attacken visste jag inte ens om jag kunde överleva, men det gjorde jag, tack vare min ilska..
Idag går allt åt rätt håll, jag går på kontinuerliga samtal, har min behovsmedicin, samt en mer påläst och förstående make. Och mycket även tack vare mig själv, att jag inte stänger omgivningen utanför.. Nu återstår endast att bygga upp självkänslan igen, ända upp där den var innan jag blev sjuk under graviditeten, och det fixar jag!
Ikväll dunsade Venla med ansiktet före i golvet =( Jag blev skräckslagen när jag såg allt blod, det pulserade ur munnen på henne, och jag var övertygad om att varenda tand skulle sitta lös, men tror att tänderna klarade sig. En spricka i läppen däremot, en rejäl sådan, och läppbandet under överläppen gick av helt och hållet.. Det värsta var att det kanske var mitt fel. Vi lekte, och jag placeade min lilla tjej i en gammal "låg" öppen micki trä dockvagn och drog runt henne. Lattjo tyckte Venla som bara fnissade. Sen fick hon för sig att gå och dansa istället, jag passar på att ta rätt på disken när jag hör hur det smäller, och där låg hon, på sidan av vagnen som jag hade lärt henne att man kunde sitta i =0( Dumma mig! Älskade unge... 1177 sa att de inte syr läppbanden, men vi får däremot pallra oss till tandläkaren imorgon med henne
Men nu säger huvudet ifrån här, fått tagit spasmofen för gallstensanfall, ska äntligen få operera bort gallblåsan nu inom 3 månader! Blir skönt att slippa eländet, framförallt att slippa dessa berusande mediciner...
Bjuder på lite bilder i OORDNING, men alla från det att vår Samuel kom till världen <3
Må gott alla, hoppas på att blogga liiite oftare! KRAM
3 omtumlande lyckliga timmar hann vi vara på förlossningen, vi skulle precis till att få rullas ner på BB med prinsen när barnmorskan drar honom ur mina armar, då ser jag, han var svart, hjärtat slog hårt och andningen på mig väldigt snabb.. De tog honom till akutrum dit en läkare från neonatalen kom.. Hans saturation låg på 62% och han behövde syrgas! Vi blev inskrivna på Neo med honom under 20 dagar, dock var vi bara "inneboende" i 8 dagar. De 8 längsta dagarna i hela mitt liv, saknade Venla så jag grät mig igenom dagarna..
Ett par dagar efter förlossningen fick jag kramper i magen, rejäla kramper, och blödningen blev jätte märklig, betedde sig märkligt. BB påväg kom till mig på neonatalen och skickade mig vidare upp på gyn. Där och då gjordes ett ultraljud som visade att jag hade hinnor och moderkaksrester kvar i livmodern, så jag opererades natten efter..
När jag vaknade ur narkosen så vaknade jag olycklig, riktigt ledsen, jag vaknade utanför min egen kropp och trodde att jag kanske skulle dö! Det var en panikångest attack!
Har nu utretts och fått en diagnos, förlossningsdepression.. Jag har varken velat skriva eller prata om detta, men en natt fick jag nog och insåg att jag inte fixar det här på egen hand.. Det var jätte illa, och de enda små ljusglimtar i livet var barnen, Jag grät mig igenom de 2 kommande veckorna efter operationen, dag och natt! Markus fick dra ett tungt last. Jag vet inte varför det blev så, och min tanke är att alla utanför som inte känner mig skulle tro att jag ska skada mina barn eller inte sköta om dom ordentligt, men så är inte fallet.. Jag säger vad jag fixar och inte fixar.. Samuel fick fort börja flasktränas för jag inte fixade att amma honom.. Men nu är det ordning i stugan igen. Har fått en behovsmedicin för panikångest attackerna, den sista attacken visste jag inte ens om jag kunde överleva, men det gjorde jag, tack vare min ilska..
Idag går allt åt rätt håll, jag går på kontinuerliga samtal, har min behovsmedicin, samt en mer påläst och förstående make. Och mycket även tack vare mig själv, att jag inte stänger omgivningen utanför.. Nu återstår endast att bygga upp självkänslan igen, ända upp där den var innan jag blev sjuk under graviditeten, och det fixar jag!
Ikväll dunsade Venla med ansiktet före i golvet =( Jag blev skräckslagen när jag såg allt blod, det pulserade ur munnen på henne, och jag var övertygad om att varenda tand skulle sitta lös, men tror att tänderna klarade sig. En spricka i läppen däremot, en rejäl sådan, och läppbandet under överläppen gick av helt och hållet.. Det värsta var att det kanske var mitt fel. Vi lekte, och jag placeade min lilla tjej i en gammal "låg" öppen micki trä dockvagn och drog runt henne. Lattjo tyckte Venla som bara fnissade. Sen fick hon för sig att gå och dansa istället, jag passar på att ta rätt på disken när jag hör hur det smäller, och där låg hon, på sidan av vagnen som jag hade lärt henne att man kunde sitta i =0( Dumma mig! Älskade unge... 1177 sa att de inte syr läppbanden, men vi får däremot pallra oss till tandläkaren imorgon med henne
Men nu säger huvudet ifrån här, fått tagit spasmofen för gallstensanfall, ska äntligen få operera bort gallblåsan nu inom 3 månader! Blir skönt att slippa eländet, framförallt att slippa dessa berusande mediciner...
Bjuder på lite bilder i OORDNING, men alla från det att vår Samuel kom till världen <3
Må gott alla, hoppas på att blogga liiite oftare! KRAM
