Min berättelse om när Venla föddes!
Jag borde ha startat upp den här bloggen redan när Venla föddes för att få skriva av mig, jag har saknat att skriva, men nu blir det dessto mer.
Klockan ringde tidigt på morgonen 101026, jag skulle iväg till skolan, vi hade börjat en ny kurs. Jag läser omvårdnad på vuxenutbildningen i Tierp. Jag hade mycket sammandragningar. Men jag gjore mig iordning för att åka och lämna våran hund Tassu till svärföräldrarna som varje morgon. Markus mamma sa att hon såg att någonting var fel, jag borde stanna hemma.
2 veckor tidigare fick hans mamma köra in mig pga sammandragningar. Jag fick penicillin för urinvägsinflammation, så var det bra med det. Däremellan åkte jag fram och tillbaka mellan hemmet och Uppsala för samma sak. Jag kände så väl att någonting var FEL.. Men jag var ju förstföderska, och då hör oron till, det var fortfarande ingen fara.
Väl i skolan fick jag en konstig blödning, jag ringde till förlossningen som ja att jag bör skynda mej in. Jag ringde till Markus som skyndade hem från jobbet, vi möttes upp hemma som hastigast och blåste sedan in..
Väl inne så fick jag höra att det var slemproppen som gått. Den ska inte gå såhär tidigt! Men fortfarande var det lugnt. De kollade med vaginalt ultraljud, och livmodertappen hade blivit trattformad och öppnats 1,5 cm, men det var fortfarande ingen fara. Fick ligga med CTG mätning i omgångar hela kvällen/natten. Däremellan fick jag och Markus hasta iväg till MAX och äta, inget annat var öppet så sent.
Väl tillbaka så hade sammandragningarna tilltagit något, så jag fick 2 sprutor i benet, de såg återigen efter med UL, de bestämde sig för att behålla mig över natten, deras råd till oss var att Markus bör stanna kvar. Så blev det, natten var jobbig, den värsta i mitt liv, det fanns ingenting gott med det som höll på att ske.
Morgonen därpå kollade dom kurvan och UL igen, det såg lite bättre ut än under natten, toppen! Men de ville behålla mig, de hade ingen aning om hur länge, men troligtvis tills barnet skulle komma, hallå det var ju FJORTON VECKOR dit! Så länge kan jag inte stanna var det första jag sa.. Till svar var "jaja, nu ska vi inte vara så optimistiska, hon kanske inte föds just nu, men det kommer Inte att ta 14 veckor!"
GREAT!
De kopplade på mig dropp till både mig och bebis, lungmognande för bebisen. Fick även 2 sprutor till i benet!
Markus sjukskrev sig och stannade så länge jag ville. Jag kände ju att det här skulle gå fort, iallafall om man såg till värkarna. Så Markus åkte hem under dagen, "nattade" huset och packade åt oss...
Under tiden han var hemma låg jag med galna värkar, såklart fruktansvärt orolig och ledsen, hon kunde ju inte födas nu.. Värkarna tilltog under hela dagen. Vid 20 på kvällen sa jag att dom MÅSTE se efter nu, men hon påstod att UL kunde sätta frt på förlossningen. jomen tjena, hur skulle jag då veta vad som sker i mig just nu? Barnet låg fixerat, och om inte DET HÄR var förlossningen, hur skulle då den kännas?
Jag bet ihop, gillar inte att visa smärta och sorg, då säger läkaren "du märker när förlossningen startar".. Ok tänkte jag. Nu hade äntligen Markus kommit tillbaka, jag hade suttit i gungfåtöljen hela dagen, jag var som en jojjo mellan toaletten och fåtöljen. Mat var inte att prata om. De serverade en äcklig broccolipaj, jag minns konsistensen som en geleklump!
Markus nerbjöd mej både godis, läsk och en bra film när han kom, men jag låg bara och vred mej i värkarna och grät..
Klockan blev 23 och jag satt i sängen när sköterskan kom och funderade varför vi inte sov. Varför jag inte SOV! "Hallå, jag håller på att föda barn här" och hon undrar varför jag inte sover! 1 minut mellan värkarna då. Prova sova i det ni! Jag fick lugnande och sömntabletter, jag tog allt som kunde hjälpa till, men såhär i efterhand undrar jag varför man ger en födande kvinna sömntabletter??
Efter lugnande blev jag groggy och fick inte resa mej själv, så Markus fick gunga med i min jojjo mellan fåtöljen och toaletten flera gånger i halvtimmen.. Tillslut somnade han.
Klockan blev 1 och nu KRÄVDE jag att de såg efter. Läkaren kom och undrade även han varför jag inte sov. Men well well, han såg efter! En tystnad utbröts, jag frågade vad som händer. Någon skillnad? Fprtfarande tystnad... Tillslut säger karln "det här ser inte helt bra ut, ring neonatalläkaren fort, barnet är påväg".. Tänk om dom kunde lära sig att lyssna på sina patienter någon gång.. Jag VET att jag inte är det första som är så besviken på Uppsala..
Fort in på förlossningssalen, lustgasen hann jag med i 20 minuter, borde jag inte ha fått den för länge sen istället för sömntabletterna? Jag hade så ont, men de som fött barn vet att det gör ont, och värkarbetet är detsamma, prematurt som normalt. Sen att passagen går fortare är en annan sak. Men att ligga med värkar så länge som jag gjorde och inte bli betrodd är fruktansvärt.. Det gör mej så ledsen. Ska det här behöva påverka att jag kanske inte vågar skaffa ett barn till? Jag SKÄMS att jag tillhör Uppsala! Det var ju inte bara förlossningen som betedde sig såhär, barnmorskan som följt mig hela resan var underbar, men jag fick hela tiden höra "ingen fara", 3 dagar senare hade jag en dotter född 14 veckor för tidigt..
Hon föddes där och då, dom tog henne, Markus gick efter. Kvar ligger jag, slutkörd och med frossa. Fick höra att det berodde på chock, vem skulle inte bli chockad? Frossade så jag bet mig blodig. Men somnade tillslut ifrån det. Fick fika och en varm dusch, för att 3 timmar senare åka och se min dotter. Hon var bara ett litet knyte, hon såg så sjuk ut med sina 891 gram. Hela mitt barn var inbäddat i slangar.
Jag drabbades av förlossningsdepression och ingenting var så bra som det borde. Hon var ju så efterlängtad, istället för ett friskt barn började en kamp på liv och död! Jag vågade inte hoppas, vågade inte älska, hon kunde närsomhelst tas ifrån oss. Det tog tid innan jag vågade.. Men kärleken till denna lilla tjej väcktes snart till liv, ju mer jag älskade, desto sämre mådde jag!! Tänk om hon skulle lämna oss? jag vet att man inte får känna så om sitt barn, men ni har inte sett det jag såg!!! Barn kom och gick på avdelningen, jag hoppas barnen som inte orkade får en ny chans!
venla var ettt av barnen som orkade, hon har haft en sådan kämparglöd HELA resan. En förkylning för henne är tydligen peace of cake! En riktig fighter som inte verkar bekymra sig över någonting. Hon är det finaste jag har, och alltid nummer 1. Men fortfarande idag på hennes 2-månaders dag är jag rädd. Otroligt rädd, men det kanske man är hela livet för vad som kan hända sina barn? Men nu tänker jag leva här och nu, med min man och min prinsessa, och jag tänker leva lyckligt!
Klockan ringde tidigt på morgonen 101026, jag skulle iväg till skolan, vi hade börjat en ny kurs. Jag läser omvårdnad på vuxenutbildningen i Tierp. Jag hade mycket sammandragningar. Men jag gjore mig iordning för att åka och lämna våran hund Tassu till svärföräldrarna som varje morgon. Markus mamma sa att hon såg att någonting var fel, jag borde stanna hemma.
2 veckor tidigare fick hans mamma köra in mig pga sammandragningar. Jag fick penicillin för urinvägsinflammation, så var det bra med det. Däremellan åkte jag fram och tillbaka mellan hemmet och Uppsala för samma sak. Jag kände så väl att någonting var FEL.. Men jag var ju förstföderska, och då hör oron till, det var fortfarande ingen fara.
Väl i skolan fick jag en konstig blödning, jag ringde till förlossningen som ja att jag bör skynda mej in. Jag ringde till Markus som skyndade hem från jobbet, vi möttes upp hemma som hastigast och blåste sedan in..
Väl inne så fick jag höra att det var slemproppen som gått. Den ska inte gå såhär tidigt! Men fortfarande var det lugnt. De kollade med vaginalt ultraljud, och livmodertappen hade blivit trattformad och öppnats 1,5 cm, men det var fortfarande ingen fara. Fick ligga med CTG mätning i omgångar hela kvällen/natten. Däremellan fick jag och Markus hasta iväg till MAX och äta, inget annat var öppet så sent.
Väl tillbaka så hade sammandragningarna tilltagit något, så jag fick 2 sprutor i benet, de såg återigen efter med UL, de bestämde sig för att behålla mig över natten, deras råd till oss var att Markus bör stanna kvar. Så blev det, natten var jobbig, den värsta i mitt liv, det fanns ingenting gott med det som höll på att ske.
Morgonen därpå kollade dom kurvan och UL igen, det såg lite bättre ut än under natten, toppen! Men de ville behålla mig, de hade ingen aning om hur länge, men troligtvis tills barnet skulle komma, hallå det var ju FJORTON VECKOR dit! Så länge kan jag inte stanna var det första jag sa.. Till svar var "jaja, nu ska vi inte vara så optimistiska, hon kanske inte föds just nu, men det kommer Inte att ta 14 veckor!"
GREAT!
De kopplade på mig dropp till både mig och bebis, lungmognande för bebisen. Fick även 2 sprutor till i benet!
Markus sjukskrev sig och stannade så länge jag ville. Jag kände ju att det här skulle gå fort, iallafall om man såg till värkarna. Så Markus åkte hem under dagen, "nattade" huset och packade åt oss...
Under tiden han var hemma låg jag med galna värkar, såklart fruktansvärt orolig och ledsen, hon kunde ju inte födas nu.. Värkarna tilltog under hela dagen. Vid 20 på kvällen sa jag att dom MÅSTE se efter nu, men hon påstod att UL kunde sätta frt på förlossningen. jomen tjena, hur skulle jag då veta vad som sker i mig just nu? Barnet låg fixerat, och om inte DET HÄR var förlossningen, hur skulle då den kännas?
Jag bet ihop, gillar inte att visa smärta och sorg, då säger läkaren "du märker när förlossningen startar".. Ok tänkte jag. Nu hade äntligen Markus kommit tillbaka, jag hade suttit i gungfåtöljen hela dagen, jag var som en jojjo mellan toaletten och fåtöljen. Mat var inte att prata om. De serverade en äcklig broccolipaj, jag minns konsistensen som en geleklump!
Markus nerbjöd mej både godis, läsk och en bra film när han kom, men jag låg bara och vred mej i värkarna och grät..
Klockan blev 23 och jag satt i sängen när sköterskan kom och funderade varför vi inte sov. Varför jag inte SOV! "Hallå, jag håller på att föda barn här" och hon undrar varför jag inte sover! 1 minut mellan värkarna då. Prova sova i det ni! Jag fick lugnande och sömntabletter, jag tog allt som kunde hjälpa till, men såhär i efterhand undrar jag varför man ger en födande kvinna sömntabletter??
Efter lugnande blev jag groggy och fick inte resa mej själv, så Markus fick gunga med i min jojjo mellan fåtöljen och toaletten flera gånger i halvtimmen.. Tillslut somnade han.
Klockan blev 1 och nu KRÄVDE jag att de såg efter. Läkaren kom och undrade även han varför jag inte sov. Men well well, han såg efter! En tystnad utbröts, jag frågade vad som händer. Någon skillnad? Fprtfarande tystnad... Tillslut säger karln "det här ser inte helt bra ut, ring neonatalläkaren fort, barnet är påväg".. Tänk om dom kunde lära sig att lyssna på sina patienter någon gång.. Jag VET att jag inte är det första som är så besviken på Uppsala..
Fort in på förlossningssalen, lustgasen hann jag med i 20 minuter, borde jag inte ha fått den för länge sen istället för sömntabletterna? Jag hade så ont, men de som fött barn vet att det gör ont, och värkarbetet är detsamma, prematurt som normalt. Sen att passagen går fortare är en annan sak. Men att ligga med värkar så länge som jag gjorde och inte bli betrodd är fruktansvärt.. Det gör mej så ledsen. Ska det här behöva påverka att jag kanske inte vågar skaffa ett barn till? Jag SKÄMS att jag tillhör Uppsala! Det var ju inte bara förlossningen som betedde sig såhär, barnmorskan som följt mig hela resan var underbar, men jag fick hela tiden höra "ingen fara", 3 dagar senare hade jag en dotter född 14 veckor för tidigt..
Hon föddes där och då, dom tog henne, Markus gick efter. Kvar ligger jag, slutkörd och med frossa. Fick höra att det berodde på chock, vem skulle inte bli chockad? Frossade så jag bet mig blodig. Men somnade tillslut ifrån det. Fick fika och en varm dusch, för att 3 timmar senare åka och se min dotter. Hon var bara ett litet knyte, hon såg så sjuk ut med sina 891 gram. Hela mitt barn var inbäddat i slangar.
Jag drabbades av förlossningsdepression och ingenting var så bra som det borde. Hon var ju så efterlängtad, istället för ett friskt barn började en kamp på liv och död! Jag vågade inte hoppas, vågade inte älska, hon kunde närsomhelst tas ifrån oss. Det tog tid innan jag vågade.. Men kärleken till denna lilla tjej väcktes snart till liv, ju mer jag älskade, desto sämre mådde jag!! Tänk om hon skulle lämna oss? jag vet att man inte får känna så om sitt barn, men ni har inte sett det jag såg!!! Barn kom och gick på avdelningen, jag hoppas barnen som inte orkade får en ny chans!
venla var ettt av barnen som orkade, hon har haft en sådan kämparglöd HELA resan. En förkylning för henne är tydligen peace of cake! En riktig fighter som inte verkar bekymra sig över någonting. Hon är det finaste jag har, och alltid nummer 1. Men fortfarande idag på hennes 2-månaders dag är jag rädd. Otroligt rädd, men det kanske man är hela livet för vad som kan hända sina barn? Men nu tänker jag leva här och nu, med min man och min prinsessa, och jag tänker leva lyckligt!
