De tog bra hand om oss i Uppsala, även om det fanns vissa nötter, men det gör det väl överallt! Men vi har haft tur, har bara haft att göra med bra personal.. En morgon kommer en av uppsalas läkare in och frågar "eh, hmm, jo..... Skulle ni ha nåt emot.... att..... flytta till Gävle i eftermiddag?" Herregud, hjärnan började spinna på fortare än någonsin. Våran dotter var 1 vecka gammal, för mej kämpade hon mellan liv och död, men i praktiken var hon stabil! Vår första fråga var hur hon skulle klara flytten. Svaret blev "Vi skulle inte flyga henne till Gävle i helikoptern om vi inte trodde att det skulle gå bra".. Om vi inte TRODDE....

Efter mycket diskussioner och efter många om och men så kom vi fram till att våran plats i Uppsala behövdes till ett svårt sjukt barn som skulle komma, och våran dotter ansågs vara vid god hälsa för att Gävle skulle klara henne.. Så SJÄLVKLART skulle vi ge våran plats till ett sjukt barn, och han sa att Venla skulle fixa flytten fint. Någon av oss skulle få åka med i helikoptern om vi Verkligen kände att vi ville det. Och självklart ville vi inte släppa iväg vårat barn i luften själva, det var mer eller mindre villkoret att vi gick med på flytten!
När det väl var dags och läkaren försvunnit för dagen så får vi veta att helikopterplattan var ur funktion, och Venla och transportkuvösen var tvungna att flyttas till helikoptern i ambulans, så vi fick tyvär inte plats. Fy faan! Det här kommer aldrig gå vägen..
Fort till patienthotellet för att packa ihop oss, sedan bilen fort till Gävle, vi ville vara på plats när hon kommer! Men när vi väl kommer till Gävle så har helikoptern inte ens lämnat Uppsala, våran dotter låg kvar på 95F, vi var så oroliga!

Vi blev väl bemötta av en barnsköterska som heter Karin <3 Hon visade oss till föräldravåningen, och jag hade sån ångest! Ingenting här var som i Uppsala, det var så lugnt. I Uppsala var det ständigt pipande datorer och larm som tjöt, det var det visserligen här också, men inte alls på samma vis. Personalen i Uppsala passerade inte ens tröskeln ut från salarna, här i Gävle kan personalen gå mellan salarna, dom var aldrig längre bort än att man kunde hojta! Men första dagarna var det riktigt obehagligt, tänk om dom inte skulle höra när våran dotter larmar osv..
Och i Uppsala fick vi nya sondsprutor efter varje måltid, en ny napp varje dag, och kuvöserna skulle skuras med såpa 1 gång om dagen och bäddas rena.
Här i Gävle byter man sondspruta morgon och kväll, nappen kokar man OM den åker till marken, och kuvöserna skuras och bäddas rena NÄR det behövs.. Herregud, det här fixar inte Venla, vi kände så båda två.
Till saken hör den att dom INTE är slarviga här i Gävle. Tvärtom alldeles naturliga. I Uppsala var det så hårt pga infektioner, där fanns det bebisar födda i vecka 23 som inte klarade av minsta basilusk, därav PETNOGA!

Och nu har vi levt i Gävle i snart 9 veckor, och våran dotter mår jättebra. Men den tydliga skillnaden på rutiner mellan UAS och LG var skrämmande första dagarna, vi hade ju vant oss att allt skulle vara på ett vis, det kändes slarvigt att komma hit, men så var såklart inte fallet, det här är en svensk neonatalavdelning!! Och jag är GLAD att vi fick komma hit, helt rätt människor på helt rätt plats! Det finns Ingen i Gävle jag känner agg emot. Alla här är helt otroliga med Venla. Och personalen gjorde verkligen vårat bröllop till ett minne. Och all eloge till Stina som följde med och höll i Venla och drog familjernas blickar som en magnet till sig, det hade jag nog aldrig vågat =) Det blev ju inte riktigt som planerat det här bröllopet, utan väldigt ommöblerat. Istället för att stå i Jukkasjärvis ishotell och säga ja i vacker vinterskrud så blev det sjukhuskapellet i snabbt inhandlade kläder.. Men vi är nöjda. Efter vigseln kom halva personalstyrkan och kastade papperskonfetti på oss, ni vet de som blir över i en pappershålslagare? =) Helt underbara.. Och alla tycker så mycket om Venla. Och vi tycker så mycket om alla!

Vi har aldrig levt som en hel familj utan dessa människor runtomkring oss, dom är så självklara i våran familj, de har en stor plats i familjehjärtat. Och trots att vi längtar jättemycket hem att få börja leva på riktigt så känns det jätte jobbigt! Man har liksom levt här och nu under dessa veckor, ingenting är viktigare än att finnas här och nu, vi hade inga alternativ och vi har gjort så gott vi kunnat. Och vi gjorde det bra tycker jag! Mindfulness? Vi kommer känna oss helt tomma när vi kommer hem.. "Jaha, nudå" liksom.. Tillbaka till verkliga livet, städa, diska, laga mat! Men i vilket hörn börjar man? Här har vi haft allt serverat på silverfat och jag är livrädd att jag gått och blivit lat! Rimma gjorde det också =)

Det har slagit mej på senare dar, vi delar inte Venlas utveckling med någon förutom varandra och personalen.. Ingen i familjen eller utav vännerna har det funnits utrymme för, det känns jättejobbigt. Alla dubbelhakor och lårveck som tittar fram har vi kunnat skratta gott åt med personalen, och här slutar även det! Dom har verkligen varit en tredje part i våran familj, och nu ska dom flytta ut, vi separerar här, det känns jättejobbigt, klart att vi vill ha dom kvar i våra liv för alltid. För dom är vi patienter, men för oss är dom så mycket mer. Det vore konstigt annars, för utan dom hade ju inte Venla funnits idag, och jag hoppas så innerligt att Venla får träffa dom när hon blir lite större, att hon är välkommen hit för att se hur det var! Det var här våran familj startades upp! Men jag "fanns inte med" i familjen från början, jag vågade mig inte in. Behövde utrymme för att vänja mig, se på lite för att så småningom växa in i familjen. Jag mådde riktigt dåligt första veckorna, och jag vägrade prata om det. Men såhär i efterhand önskar jag att jag pratat mer än vad jag gjorde, för jag har så många frågor som jag saknar svar på....

Det är inte lätt att leva såhär upp i varandra så lång tid. Innan Venla föddes och Markus bara jobbade hela tiden så var min dröm att få vara tillsammans såhär mycket. Då har vi rustat nonstop i 2 år också.. Nu har vi vårat drömhem färdigt, och det kan ju egentligen inte bli bättre..
För mig är det viktigt att få skriva att jag är otroligt LESS på att vara så upp i varandra hela tiden. Hade vi det inte bra under rusttiden iallafall? Då verkligen saknade man kvällstimmarna när vi fick kura ihop oss.. Nu saknar jag dagen han ska åka hem för att greja?? Lustigt det där.. Det gäller att planera sina gräl här mellan flickans måltider, annars får man sitta rödsprängd och tårfylld när sköterskorna kommer med matleveransen, och det vore riktigt genant!Men visst har även det hänt. Det går ju inte att bråka på riktigt här, nu är det Venla vi måste tänka på. Och jag måste säga att vi gjort det bra. Hade vi fått bråka av oss ibland tror jag inte att jag varit lika less, men jag är hellre less..
Nu har jag kommit på någonting nytt, blir jag minsta rykig ur öronen ska jag ta min mp3, sätta på hög musik och gå ut i snabb takt! Sen får jag komma tillbaka, och då ska jag vara SNÄLL! För det mesta lyckas jag, för jag måste nog säga att Markus har fixat det här riktigt riktigt bra. Vart tog det finska temperamentet vägen? Det är jag som är less nu, och jag tar på mej det. Jag hoppas det känns lättare när vi får komma hem! För han och Venla är min drömfamilj, jag får det inte bättre än såhär!!

Nu är klockan natt, jag skulle kunna skriva lika mycket till, men jag nöjer mig såhär, nu borde jag kunna sova gott.. Vårat hjärta sover på en större sal inatt, Noomie och Britt-Marie var så snälla och tyckte vi skulle få sova en hel natt.. Men jag saknar henne redan, när hon ligger och gnyr innan varje måltid! Skruttan <3 Tänk att jag fick henne, det är magiskt! Trodde aldrig att man kunde älska såhär mycket, världens bästa pappa har hon också <3

Tack till ALL underbar personal på 95F och inte minst till våra tappra hjältar och hjältinnor på 107A, ni kommer alltid att leva kvar i våra hjärtan <3