Så har våran förstfödde fyllt 3 år, och i helgen hade vi ett underbart kalas med våra nära och kära. Min fina vän Madde, Venlas älskade Gudmor var som tradition här redan kvällen innan och styrde upp inför kalaset. Venla och hon har inte träffats på 6-7 månader, och vi trodde alla att hon glömt Madde lite granna, men det var som vanligt kärlek vid första kastet, kramar och massa lek och bus där inte mamma och lillebror fick närvara. Nejdå, här stänger vi in oss i Venlas rum <3 Hon är så stor tussan.

 

Jag har sedan länge haft ont i kroppen, det kom efter Venlas födelse. Och för ett par månader sen fick jag diagnosen fibromyalgi, det är en ganska vanlig led och muskelsjukdom. Men bara för att den är vanlig är den inte mindre smärtsam. De utreder vidare domningarna jag får i armarna vid minsta påfrestning, det räcker med att Tassu lägger sitt lilla duniga huvud på min arm så stendör den. Jag är just nu inne i ett skov och läkaren kommer fortsätta utreda om eventuell reumatism. Jag går i smärtskola och ska där under 8 veckor lära mig att leva med smärtan.. LÄRA MIG?? Jag får varenda jäkla dag förhandla med mig själv... Huruvida jag kan göra ditten å datten, har jag tid att vara sängliggandes ett par dagar efter städning eller en shoppingtur? Jag drar mig ofta för att göra saker och tar mest ut mig på bus med barnen, hålla ordning i hemmet och fel sorts träning. Shoppingturer, nattliv och fika på stan i obekväma stolar drar jag mig för. Många behandlar mig som om jag vore handikappad, andra tycker bara jag är töntig, inget som sögs högt, men jag märker. Skulle det vara mer synd om mig om jag lindade ett stort bandage över huvudet eller benet? Ingen ser, och det som inte syns finns inte, och det är så jävla orättvist. Det har gått utför bara under sommaren tills nu, och det finns ingenting som hjälper, i resten av mitt liv. Efter 3 dagar med skov känns det som att ligga inför döden, på riktigt. Jag känner mig så sjuk och jag äts upp inifrån med en hud som håller på att stelna av kylan. Ibland behöver man bara få vara arg å bitter å spy ut skiten på tangenterna. Jag är inte ledsen, jag är bara förtvivlat arg, och när jag inte ligger dessa dagar så är jag arg på familjen och de som kommer för nära mig, DET gör mig ledsen.

 

Kalaset var i alla fall jättefint och jag har varit på benen några timmar idag och försökt sova bort resten. Dagligen tänker jag att det här är någonting övergående. Ska jag ställa in mig på att jag ska ha det såhär till jag går i graven så kommer inte livet fungera.

 

Jag ska försöka få ner våran Kreta resa här framöver, allt som har dokumenterats från Venlas födelse tills idag ska bindas ihop så småningom. Det viktigaste. Och den resan är den viktigaste i mitt liv, den jobbigaste men mest lärorika, att få vara i en helt annan miljö, tillsammans, bara vi, Vår familj, det är viktigt.

Barnen blir större och större, Venla känns mer självständig, och Samuel har passerat "frustrations skrik tiden"! Vi insåg det igår hur lugna de faktiskt har varit. Dessa dagar är det jag som fört liv i huset, men även det ska väl avta =)

 

Nu ska jag bädda ner mig i ullkläderna, blunda och föreställa mig ett varmt bubbelbad! Natti natti <3