Ikväll har jag jobbat för första gången på många många månader, när jag åkte från jobbet så stod jag och minglade bland en drös med folk utanför byggnaden, och det är ju som att tiden stått stilla, som att ingen har märkt av att jag varit borta väldigt länge, och slutligen och värst av allt, som om INGENTING skulle ha hänt! Det är väldigt FÅ människor i min omgivning som vågar komma fram och undrar hur vi mår, hur Venla mår, hur allt har gått osv, folk tar omvägar känns det som, människor som man förut har småpratat med, vi är ju inte farliga på nåt sätt, men det här gör mig riktigt ledsen, jag antar att det beror på osäkerhet hos individen i fråga! Men min fråga i det hela är; kommer jag NÅGONSIN att bli helt återställd, kommer jag någonsin att bli den Emma jag faktiskt var? Och dessa känslor beror inte på omgivningens bemötande, utan på Venlas mående och hela situationen..
Jag ser människor och blir ledsen/arg över att dom beter sig som om ingenting skulle ha hänt, som jag skrev för väldigt längesen.. Jag satt en förmiddag på föräldrarvåningen i Gävle och såg ut på julgranen som lyste fint, folk passerade som att allt var som vanligt, i min värld var ingenting som vanligt, allt var just då kaos.. Medans din/min vardag rullar på så har andra helt tappat fattningen om livet, och jag vet nu hur det känns..

Jag kommer nog aldrig mer att bli gamla lugna harmoniska Emma, det känns som en omöjlighet och det är sorgligt. Jag kände ikväll när jag jobbade att det var för tidigt, men hur drar jag mig tillbaka nu? Dessutom är jag fattig som en gammal kloakråtta och behöver jobba, dags att inse att jag måste hålla hårdare i plånboken kanske! Hela kvällen har jag tänkt på Venla och oroat mej för massor, helt utan anledning, för hon äter bättre än någonsin och mår jättebra! Ibland glömmer jag bort att hon inte är en "vanlig" bebis och tar henne förgivet, jag måste lära mej! Jag grämer mig för att ha ett kvällspass även imorgon, min lilla lilla tjej kommer vara så saknad, jag är inte van att vara ifrån henne på det här viset, även fast det bara handlar om några få timmar!

Idag tog jag på mig min parfym "jean paul gaultier" och fick sån ÅNGEST, utan att ha en aning om varför. När jag väl sätter mig i bilen och Eliza Dolittle spelas på radion så inser jag, alla mina favoritdofter, favoritlåtar, favoritljud är förstört, jag kommer aldrig mer kunna använda min parfym, aldrig mer höra världens bästa Eliza, och säkerligen aldrig mer kunna äta lasagne, och det smärtar! Förvisso så har allting gått oförskämt bra med Venla, men såhär i efterhand så inser jag att det ändå hade kunnat gå mycket bättre än att föda henne i vecka 26, framförallt hade det besparat oss både smärta och sorg! Missförstå mig rätt, hon har skänkt oss mycket hopp också, varje dag, men trots allt så är känslorna förvirrande och berg och dalbana!

Vi var på Gimlins och fotade lillskruttan idag, vi tog familjebilder också, haha.. Ja, när hon frågar vad för "sorts" familjebild vi ville ta så sa jag "rekomendera oss gärna".. Sagt och gjort, nu satt vi där med bara överkroppar och en naken dotter som döljer mammas bröst, vågat eller bara dumt?? Jag tror iallafall att resultatet kommer bli helt fantastiskt, jag hoppas det iallafall!
Venlas porträttbilder blev som dom blev, en kinkig tjej som bara grät hela tiden, och grät hon inte så sov hon, oj vad vi fick jobba med henne alla inblandade.. Mellan fototagningarna så höll Markus våran nakenfis, rätt som det var så small det till högt och Markus höll på att sätta sig platt i taket, och jag bara skrattade när världens hundklick låg på golvet och i Markus hand, hahaha!!! Laktulosen har börjat ta ut sin rätt, aldrig har jag väl varit så glad över en bajsblöja som nu, trots den vedervärdiga stanken, det var fruktansvärt och hela Gimlins studio luktade.. Inte konstigt, det har legat och grott i henne i 8 dagar nu! Resultatet blev en lite nöjdare tjej och förhoppningsvis riktigt fina bilder, längtar, vi ska dit på lördag och välja ut!

Påväg hem från jobbet ikväll så passerar jag Strömsberg, och ja, det måste vara vildsvinens krypin, herregud vilka jättemonster dessa djur är, det är galet och jag sitter blixtstilla och fasas över synen, livrädd mitt i skogen! Jag minns för 3 år sen när jag var med Markus på jaktmarken, vi passade på vildsvinen, närr vi sitter i älgtornet så hör jag hur de "bökar" precis nedanför oss intill tornet, trycker mej hårt intill Markus och vägrar gå ner för tornet om han inte skjöt ihjäl dom först, men de försvann tillslut! Pjuh!

Tänkte också på när vi var på Gimlins idag, när vi hade Venla på Neo så hade vi jämt spritflaskor runt oss (desinfektionsmedel), gick vi ut och åt SPRIT, julhandlade vi SPRIT, åkte vi hem SPRIT!! Ja, aldrig förr har jag väl varit så renlig, jag börjar slarva mer och mer, men å andra sidan kan jag väl inte sprita mej jämt? Hon måste ju lära sig att bli mottaglig någon gång, så tvål och vatten är väl ett bra sätt att trappa ner med? Vi fortsatte ett långt tag att leva precis som på neo, men det går ju inte! Men däremot så fort jag har varit någonstans så känner jag mej jätte äcklig och måste sanera hela mig innan jag tar i Venla, undrar hur länge det håller i sig?

Längtar tills i sommar när jag får åka runt på Loppisar, ja, jag gjorde många fynd i somras och sommaren därpå, till exempel våran fina spinnrock som jag gav 30 kronor för, den var blå, nött och riktigt vanvårdad, vad tycker ni om resultatet???:



Jag är hel nöjd, efter 2 dagars slipande och några timmars "betsande" så blev resultatet följande!

Är det föressten bara jag som har svårt för vänster kurvor? Om kurvan går åt höger så kryper jag fint längst kanten, men går den åt vänster så är jag livrädd att köra av vägen och håller därför ut "lite extra", helst på fel sida för att känna mej trygg, måste öva på det där tror jag!

Sådär ja, nu har jag roat er en halvtimme och mej själv lite längre. Nu ska jag krypa ner under Markus varma täcke, för jag FRYSER!! Burr, måste det blåsa isbjörnar? Sov gott fina läsare!

KRAM