Tillbaka på Neonatalintensiven!
Bara de där orden "ring neonatalen, det blir barn inatt".. För mej var hon redan borta, jag visste ingenting om prematurfödsel, hur skulle ett barn kunna överleva efter så kort tid i magen? Oj vad jag grät, paniken och hysterin över att jag inte kunde göra ett dugg.. Maktlösheten!!! Smärtan, och se hur de tar mitt barn och går, Markus fort efter, kvar ligger jag..... ensam! Inte den lyckliga starten där vi får vara tillsammans. Alla bara gick, och jag fick somna på en kudde dyngsur av mina tårar! Hur kan de lämna mej där ensam med all oro, varför kunde ingen sitta hos mig?? Att Markus följer med Venla var en självklarhet, men känslan av att slita ur hjärtat ur kroppen på mig går att jämföras. Allt brast, och ikväll är jag där... igen! Jag tror jag behöver återvända en gång för alla för att åter kunna gå vidare, men jag kommer alltid att minnas!
Jag fick se henne som hastigast efter någon timme, hon var så liten, jag frågade hur stora chanser hon hade, när de svarade 90% så brast det igen. Oddsen är goda, men 10% är mycket, jag har tillhört de 10% så många gånger förut, låt inte min flicka tillhöra dessa!
Först nu har jag kunnat förstå hur starka vi varit, starka som kunnat leva i 2 olika världar på samma gång. Jag ser knappt skärmen framför mig, tårarna bränner, men det är mest av glädje! Vi har fixat de, vi är i MÅL nu! Aldrig trodde jag att det här dagen skulle komma. Från att ha försökt hanterat vårat barn om ligger inbäddad i slangar, tills att inte ens ha sonden kvar längre, helt otroligt vad vården kan idag, TACK!! Vad är ett simpelt tack? Vi skulle kunna bjuda ut hela personalstyrkan på restaurang, men vad är det? De har räddat livet på mitt barn, hon sover i sin säng nu, precis som det ska vara, som att ingenting skulle ha hänt. Hon är som vilken nyfödd som helst nu, men för oss är hon så mycket mer!
När vi fick beskedet att flytta till Gävle, allt brast igen, hon var bara 8 dagar gammal och vägde lite över 700 gram! Vi skulle färdas på motorvägen medans våran flicka ensam skulle flygas över oss. Den oro som vi hade går inte att jämföra med nåt! Då är jag glad att polisen inte stod längst vägen!
Vilken resa... Men jag är glad att jag fick genomgå det här, jag är rik på både kärlek och erfarenheter, och på kuppen fick vi en sockersöt dotter som vi nu vet klarar allt! Det här är någonting som jag tror att jag kommer skriva om då och då, när jag behöver helt enkelt! Det känns redan bättre, dags att tvätte bort dagens makeup, det lilla som sitter kvar iallafall!
Godnatt!
Så himla liten!
Att läsa det du skrivit så gråter även jag Emma, ni är fantastiskt starka som orkat hela vägen - nu måste ni våga se framåt och njuta fullt ut av eran vackra dotter som kämpat så för att komma dit ni är idag - utan er kärlek och omvårdnad hade det säkert inte sett ut som det gör idag. Icke att förglömma!
KRAM!!
Ja tänk vad som hänt under dom här månaderna. Vilken skillnad det är på lilla Bus <3 Och vad ni har kämpat er igenom, samtidigt som det har varit jobbigt så är ni faktiskt en erfarenhet rikare oxå :) Måste säga att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna när man läste idag. Kram på er <3 Miss u, det vet du. Måste ses snart, ska bara bli helt friska först :) LOVE
Ja, ingen av oss andra runt omkring kan någonsin begripa vad ni har upplevt. Jag vill bara uttrycka min tacksamhet över att ha fått vara en liten del av det hela, jag har också lärt mig väldigt mycket om hur det kan se ut då en liten en vill komma ut för tidigt. Jag berörs djupt av din text och är så obeskrivligt glad att allt gått så fantastiskt. Vi var alla så oroliga, men innerst inne har jag bestämt vetat att hon skulle överleva. Älskade unge, hon är så fullkomlig. <3 Hoppas ni känner min kärlek, trots att ord inte räcker till. :) Kram.
