Jag hade lovat mig själv att aldrig blogga när det är kris i livet, jag har hållt det länge, men nu är det sån kris så jag redan skrivit sönder de kontakter jag tilldelats, och jag vill inte mailbomba de kontakter jag nu har fått. Att gå på samtal 1 gång i veckan känns bortkastat, ge mig 7 dagar istället!

För det mesta är livet solskensvackert, men inte idag. För första gången sen Samuel föddes så har Markus idag börjat jobba, och Venla är sin första dag på dagis ENSAM! Och jag är hemma själv med Samuel, det är tur att vi har varandra så jag slapp sitta alldeles ensam. Just idag är mitt hjärta så trasigt, och jag har inga problem att berätta det för hela världen.

Idag skulle jag vilja vara 2 år och bli vaggad i någons famn, bli överöst med kramar och kärlek. Det enda som håller mig relativt lugn är Samuel och att få skriva skriva skriva, de håller i bästa fall panikångest attackerna borta.

Hösten är här, och klumpen i magen hänger efter som en jobbig följeslagare, vill bara spotta ut och vara lika lycklig som min sprudlande dotter. Hon smittar så lätt av sig! Jag vet inte om det är dagisstarten som får mig att må såhär, det kanske var för tidigt ändå? Det är svårt. Det är ju inte försent att dra oss tillbaka och ha Venla hemma sålänge jag har Samuel hemma, men hon älskar ju verkligen förskolan, och jag älskar att se henne så glad! Vi får låta tiden gå lite till så får jag känna efter sen igen!

Nu tänker jag krypa ner brevid Samuel ett tag! På återseende!